Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1870, sida 2

— — ———— derna om sitt hufvud, som om han fruktat att det skulle springa sönder. Att vara sin riddareära trogen, deremot uppreste sig konungen sjelf; — att upprätthålla denna ära på det sätt, som verlden då ansåg rätt och ridderligt, deremot uppreste sig hans eget samvete, och mellan dessa båda ytterligheter svängdes han omkring, allt häftigare och häftigare, tills han slutligen tyckte sig förlora all besinning, all förmåga att tänka och besluta. Straxt till venster om trappan växte en hög och lummig lind, och han drog sig in under dess skugga, och väl skymd af den från hvarje blick af ett menniskoöga, såsom han trodde, gick han vidare och vidare, tills han hunnit en mörk och kylig, helt och hållet undangömd lund längst nere vid sjön. Här ändteligen kunde han andas ut, här kunde han i ro öfverlemna sig åt sin sorg, och högtidliga toner från klosterkyrkan, der den vanliga aftonmessan hölls, kommo simmande genom rymden och hviskade om frid efter striden. Till en början hörde han dem icke. Han stannade och lutade sig intill en trädstam, pressande sitt hufvud mot densamma. Men när blodets häftigaste svallning hunnit lägga sig och när det våldsamt andande bröstet hunnit öppna sig för att inandas luftens svalkande vind, då blef ock hans öra mottagligt för tonerna från den heliga klostersången. Och ju mera han förmådde lyssna till denna andehviskning, desto mera kände han huru de liksom besvuro de svallande vågorna inom honom att lägga sig till ro. Han föll på knä och bad, och sällan har en riddare med mera brinnande andakt vid vesperns toner bedt till Herran, än som nu skedde i den undangömda lunden vid Wetterns strand. Då hviskades af darrande läppar tätt vid riddarens sida hans namn, och en lätt hand lade sig på hans hufvud. (Forts.)