IV LTL Men de tyska känslorna, dem anser man i sig kunna såra utan fara, med ord, 1: nota bene, som äro tiofallt fiendtligare än st våra. 1 Såvidt vi känna, har Sverige ännu ej blifvit något satrapi under Frankrike, om också de finnas, som vilja bringa oss il! detta läge genom sitt oförstånd. Uttryekandet af en ärlig mening, då det sker hofsamt och med angifvande af skäl, lärer väl alltså ännu, hoppas vi, vara tillåtet i vårt land, och den , fransyska känsligheten borde kunna så mycket mera höra ett sådaut ord, som den ju vederqvickes! af så många andra i motsatt anda. 1 a Grundlagen bjuder, att när konungen reser utom Sverige och Norge skall riks-: styrelsen föras i hans namn af den till tronföljden närmast berättigade prins. Detta stadgande bar ej blifvit esterlesdt ! vid flera tillfällen, då konungen under sed-I. nare år varit på besök i Danmark. En erinran har härom blifvit gjord, om vi ejj! misstaga oss, af Dag. Nyheter, och så erfor man, när konuvgen 1 år anträdde sinls resa till södra orterna, det meningen var att grundlagen: skulle esterlefvas, i det hertigen af Östergötland bifvit eventuellt sörordnad att föra riksstyrelsen, för den händelse att konungen komme att öfverresa till Danmark. Detta regeringsbeslut har dock blifvit helt enkelt åsidosatt, i det konungen vistats 2 dygu i Danmark och hertigen af Östergötlaud befunnit sig under tiden i god ro på Sofiero. Detta grundlagsstridiga förhållande har framkallat en uppsats i Aftonbladet, som understödjes af I)agl. Alleh:a. A.-B:s uppsats lyder sålunda: Får Sveriges grundiag opåtaldt åsidosättas? Vi föranledas att framställa denna fråga genom det uppenbara förbiseende och åsidosättande, som egt rum i dessa dagar af bestämmelserna i Rege-. ringsformens 39 8 rörande riksstyrelsens sörande vid tillfällen, då konungen reser utom Sverige och i Norge. Genom en k. kungörelse, införd i Posttidningen den 14 Juli, meddelas oåsiciel underrättelse derom, att konungen samma dag ämnade företaga en resa till södra delarne af riket samt möjligen komme att jemväl för några dagar öf erresa till konungariket Danmark. Af denna anledning utnämndes i vanlig ordning en tillförordnad regering, som egde att under konungens resa inom riket föra styrelsen i de mål, som genom instruktion särskildt bestämdes, hvarjemte tillkännagafs, att för den bändelse konungen öfverreste till Danmark, komme riksstyrelsen att föras af hertigen af Östergötland i egeuskap af regent, på rätt för dylika fall finnes stadgadt i S 39 at svenska regeringsformen och i norska grundlagsbestämmelsen den 10 Januari 1863, jomförd med 5 7 i Riksakten. fo Numera är det bekant, att den som en möjlighet antydda resan till Danmark anträddes redan två dagar efter det den k. kungörelsen funnits i Posttidningen införd. II. M:t lemnade Helsingborg Lördagen den 16 Juli på förmiddagen samt äterkom till samma srenska hamn Måndagen den 18 Juli kl. 11 förmiddagen. II. M:ts resa utom riket hade således räckt i jemnt 2 dygn. Under denna tid skulle, enligt de i den k. kungörelsen åberopade grundlagsbestämmelserna, riksstyrelsen hafra förts af hertigen af Östergötl: men II. K. II. befann sig under samma tid jemväl på resa i de södra orterna, så vidt man kunnat af tidningarne finna, dels på Sofiero, dels i Helsingborg, och ban var således faktiskt urståndsatt att fullgöra sina pligter såsom regent, ty han kunde utöfva dem endast i förening med statsrådet, som befann sig här i hufvudstaden. Sverige, eller rättare sagdt de förenade rikena, saknade således under dessa två dygu hvarje tillstymmelse till laglig regering; ty den för bändelse af konungens resa inom landet förordvade regeringen saknade all befogenhet så snart konungen bade rest utom Sverige och Norge. Nu torde mången vara benägen att anse ett sådant interregnum såsom någonting fullkomligt likgiltigt, emedan möjligtvis något regeringens tillgörande icke under de ifrågavarande två dygnen påkallat något tillgörande från regeringens sida. Vi tillåta oss likväl fästa uppmärksamheten derpå, att en sådan accommodatiousteori, som anser lagöfverträdelser likgiltiga derför att, såsom man säger, ingen skada skett, är i allmänhet bögst betänklig, och att man minst borde vänta att få se dem, som stå i spetsen för statsstyre sen, gifva so. redömen af dess tillämpning, aldrahelst när det gäller rikets grundlagar och bestämmelser i dem, som måste anses vara bland de mest principala. Men hvem borgar väl för att; till följd at ett sådant grundlagens åsidosättande, icke någon skada kan ske? Det är en egen ödets skickelse, att just under de två dagar, som de förenade rikena voro i saknad af laglig regering, inträffade iv verldsdel en af de största och vigtigaste tilldragelser, som samtiden upplefvat. Antagom nu, l som är en mycket nära till hands liggande möjlighet, att i ett sådant ögonblick ingått från någon af de makter, som stodo i begrepp att förklara hvarandra krig, eller från någon af de andra stormakterna, någon framställving rörande de förenade rikenas blikvande hållning i ett eller annat afseende, och att på en sådan framställning fordrats svar inom några få timmar. Hvem skulle då hafva svarat? Konungen sjelf, som befann sig i Danmark, egde icke att derunder taga någon befattning med regeringsärendena. Hertigen af Östergötland, som borde varit regent, kunde icke utöfva regentpligterna, ty statsrådet var icke hos honom tillstädes. De i Stockholm qvarvarande statsråden egde, från det ögoublick konungen lemuat landet, icke längre någon befogenhet såsom tillförordnad regering, uvilken för öfrigt icke eger taga befattning med ministeriella mål. Det hade således för vederbörande, som fått mottaga framställningen, icke funnits anpan uw att förklara, det något svar icke kunde gifvas, emedan Sverige för tillfället saknade regering. Och likväl kunde sakon lia varit för de förenade rikena af den allra största vigt och uteblifvandet af begärdt svar ha medfört de betänkligaste följder. Det torde således väl fört vande ho FNerforskas, på hvem ansvaret hvilar der! ärvarande fall regeringssormens 39 3 icke blifvit efterlesd, hvilket a att af ett blif2 3 2 Å 8 r vi xY Se ofvanstående beriktigande i Posttid:n.