Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1870, sida 3

denna Tococko-grannlat al bana 0011 81)1— nor. IIistorien, hvilken på sina blad förevigat Lucius Quinctius Cincinnatus, som med handen på sin plog emottog Roms högsta magt och efter emottagen diktatur plöjde fåran till slut, innan han dref oxarne hem, för att rädda fäderneslandet — hitorien skall icke glömma Emile Olliviers oprydda bröst den stora dagen i Maj månad 1870. Så resonnera många af Olliviers landsmän. Ty för mängden af desse gifves ingen högre försakelse än den att kunna betäcka sig med kraschaner och icke göra et. Han är fåfäng, ropa andra, bland hvilka ! hela skaran af redan dubbade riddare, officerare, kommendörer o. s. v., och just hvad ni anfört till bevis för motsatsen, intygar bäst, att han är den fåfängaste man i Frankrike. I hafven sagt det: han stod der såsom Ollivier midt ibland oss dvergar, som, i brist på utmärkande egenskaper, måste skaffa oss utmärkande tecken. Han stod der såsom Pallas Athenas oliveträd, resande sig på den fasta stammen af egen kraft och sjelfförsakande fosterländska syften högt öfver oss buskartade vexter, och jemförande sina rika, men prunklösa frukter med de gagnlösa blommor, som smycka oss. Och detta skulle icke vara fåfänga, detta skulle icke vara högfärd! Du heliga enfald, som icke vet, att fåfängan, vår arfsynd, framlyste äfven genom hålen på den cyniske filosofens mantel, ja att hon icke behöfver några kläder alls för att sticka folk bjert i ögonen. Den belvedereske Apollo är i hvarje muskel genomträngd af sjelfmedveten fåfänga öfver sin nakenhets kraft och skönhet. Häng en kammarherrenyckel baktill på hans korta kappa och gyllene-skinns-orden tillika med hederslegionen, Isabella-Catholica-orden, svarta örnsordens tredje klass och vasen på hans bröst, och gestalten skall — tro oss på vårt ord — likasom nedstiga från sin olympiska höjd och ställa sig på en ödmjukare plats, nere bland oss menniskor, och erkänna sig som en jemlike med de dödlige. Det förekommer oss som om det icke ligger så liten sanning i denna invändning. Men hvad tänker hr Ollivier sjelf? Vår sagesman, som närmare känner honom och vet, att han har hjerteve, berättar oss följande: i Det är icke sannt, hvad åtskilliga tidningar trott sig kunna meddela, att sru Ollivier vägrat emottaga Maria-Luisa-ordens dekoration, som spanska regeringen erbjudit henne. För några veckor sedan skulle hon kanske ha vägrat det, men det officiella lifvet förvandlar hastigt förutfattades meningar om band och titlar, som den icke-officiella verlden möjligen anser för tomt prål. När hr Ollivier nyss emottagit ministerportföljen, begärde han som serskild gunst, att hans brud från Marseille skulle få bevista kejsarinnans baler, klädd i hög klädning, emedan ban önskade, att hon aldrig måtte bortlägga de enkla vanor hon medfört från hemmet. Såsom man torde erinra sig, väckte ock den unga, vackra och blygsamma fru Olliviers uppträdande inom hofcirklarne verklig öfverraskning, och det såg under några veckor ut som om hennes enkla drägt och hennes med chignonen obekanta hufvud, hvars rika lockar smyckades blott af en blomma, skulle åstadkomma fullständig omhrälfning i modernas verld. Men denna enkelhet, som pryder och upphöjer en nitton-årig skönhet, passar olyckligtvis icke lika bra i stycke med de mer bedagade behag, som utmärka flertalet af kejsarinnans qvinliga omgifning. Dessa behöfva toalettens hela raffineri för attframhålla hvad som finnes qvar och dölja hvad som fattas. Under en åldrande herrskarinnas spira återvända moderna aldrig till enkelhet och natur; den af mången befarade, af ännu flera med hopp förbidade omhvälfningen egde icke rum, och fru Ollivier, i stället för att omskapa sin omgifning, erbjuder nu anblicken af något ensamt och fremmande i denna verld, hvilket i längden måste blifva outhärdligt. Skall den höga klädningen bibehållas, blir det nästan en nödvändighet, att hon smyckas med ett riddareband. Ollivier, som befinner sig i smekmånaden och älskar sin fru, inser detta. Hvad honom sjelf angår, befinner han sig i svår förlägenhet. För nalsannat år sedan var han republikan och fällde föraktliga, ja fiendtliga uttryck om hela ordensväsendet. Nu, då han är en mäktig man och dagens lejon, öfverhopas han af utländska ambassadörer med ordens-anbud. Sednast har hr Olozaga å spanska regeringens vägnar erbjudit honom gyllene skinnet. Af artighet svarar han, att han icke är så mycket som riddare af hederslegionen, och att han icke kan emottaga en utländsk dekoration utan att likasom visa förakt för sitt egetlands riddarevärdighet. Emellertid tror jag mig kunna med visshet säga er, att Ollivier bär i sin ficka, för att efter behag nyttjas, kejserliga fullmakter, som göra honom successivt till riddare, officer, kommendör, storofficer och storkors af hederslegionen. Det kan icke nekas, att Ollivier efter plebescitet har goda anspråk på den bästa grannlåt kejsaren kan bestå. Men det är två omständigheter, som tillsvidare hindra honom att låta offentliggöra dekreten. Den ena består deruti, att han har sin republikanska period allt för nära bakom sig; den andra deruti, att hederslegionens stadgar icke medgifva, att dess högre grader skänkas språngvis. Man måste passera grad för grad, och Olliviers uppstigande till storkors skulle allt för mycket påminna om den lustiga scenen i Offenbachs komiska opera, i hvilken storhertiginnan af Gerolstein under loppet af fem minuter gör en simpel soldat, som blifvit hennes gunstling, till korporal, sergeant, underlöjtnant o. s. v., tills han blir högste befälhafvare öfver armöen och chef för landtförsvarsdepartementet. Så långt vår sagesman. För egen del tro vi icke, att de omständigheter han anfört utgöra de verkliga hindren för dekreternas uppdragande ur Olliviers ficka. Han bar redan visat sig ega allt det mod, som kräfves för att bryta med ett föregående lefnadsstadium, och på höjden af sin magt frågar ban säkerligen icke det ringaste efter hvad hans förra vänner skulle säga