Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1870, sida 1

1 Då riksdagen årligen sammanträder, blir dera sen naturlig följd, att antalet af de frågor, som på . hvarje riksdag bringas till slutligt afgörande, icke så litet begränsas. Detta antal måste dock alltid fförblifva betydligt och i sig innesluta frågor a sstor vigt för fåderneslandet. Så har genom beslu på denna riksdag de band blifvit väsentligen losssade, som hittills förhindrat främmande trosbekännare att kunna i allmänna värf användas. De storaartade jernvägsbyggnader, som för snart tjugo å1 sedan af staten företogos och derefter oatbrutet fortgått, hafva till ännu återstående delar olifvit bestämda och utförandet deraf beslutadt. Den hotande brist i statens inkomster, som vid riksdagens början visade sig, har kunnat betäckas, så att vid fastställandet af statsregleringen ökad beskattning undvikits. Den grundlag, i enlighet med hvilkens föreskrifter riksdagen sammanträder, är ny; men dess djupaste grundval, folkets deltagande i afgörandet a! landets angelägenheter, är i Svea land urgammal. De yttre formerna kunna vexla efter olika tiders skilda fordringar; men nu som fordom är lagen stark genom friheten, friheten trygg genom lagen. Med detta fasta stöd kan svenska samhället lugnt se framtiden till möte, och af denna framtid förtröstansfullt hoppas, väl icke att alltid undgå mötande prötningar, men att segrande dem genomgå och att städse varda funnet bland de folk, som stå i främsta ledet vid arbetet för upplysning och frihet till mensklighetens förädling och det godas seger. Lifvad af sådana känslor, anhåller första kammaren underdånigst att i E. K. M:ts nåd och ynnest fortfarande så vara innesluten. Andra kammarens talman, biskop Sundberg, yttrade: Stormäktigste, Allernådigste Konung! Då riksdagen den 19 sistförflutna Januari öppnades, uttalades här i andra kammarens namn, jemte trohetstörsäkringar och välönskningar, äfven förhoppningar om en lycklig verksamhet. Huruvida dessa sistnämnda blifvit uppfyllda, tillhör det icke kammarens ledamöter att sjelfva afgöra. Sannolikt är, att många nej till eller ändringar uti framlagda förslag olika bedömas, äfvensom att det sätt, hvarpå man i några fall trott statens behof böra fyllas, icke kan af alla anses för det bästa; men visst är dock på samma gång, att de fattade besluten, hvad de än må hafva inneburit, endast tillkommit på grund af fosterländsk omtänksamhet och med fästadt afseende på forhandenvarande förhållanden. Sverige har nemligen under en töljd af år fått bära sin dryga andel af de olägenheter, som inom hela den civiliserade verlden gjort sig kännbara och af ingen statskonst kunnat afhjelpas. Om under sådana omständigheter ett htet och fattigt folks ombud gå med stor försigtighet tillväga, om de skygga tillbaka för hvarje ny börda, äfven den obetydligaste, om känslan af den närvarande ställningens beskaffenhet till och med någon gång fördunklar deras blick för framtidens bäde kraf och tillgångar samt föranleder åtgärder, hvilka efteråt befinnas vara mindre lämpliga; så är allt detta icke blott ursäktligt, utan kan fastmer vittna om ett sinnelag, som förtjenar aktning. För misstag är ingen dödlig fri; men den sem vet sig hafva handlat redligt, han behöfver aldrig frukta sina medborgares om. Etter slutadt arbete återvänder hvarje riksdagsman till sitt egentliga lefnadskall. Att inom des: område pligttroget sköta sina åligganden är säkraste kännetecknet på trohet emot konungen och kärlek till fäderneslandet. Andra kammaren vill dock, förr än den åtskiljes, äfven i ord hafva gifvit ett uttryck åt siva tänkesätt, då den nu frambär sin djupaste undersåtliga vördnad samt ånyo nedkallar Guds välsignelse öfver E. K. M:t, konungahuset och hela vårt folk. Kammaren anhåller att i Eders Kongl. Maj:ts nådiga ynnest och bevågenhet alltid få vara innesluten. Etter ceremoniens slut på rikssalen återvände kamrarne hvar till sin sessionssal, dervid afskedstal vexlades. Grefve Lagerbjelke yttrade dervid till första kammaren: Mira herrar! Innan vi efter afslutade riksdagsarbeten nu ätskiljas, tillåten mig, mina herrar, att till eder frambära en uppriktig och hjertlig tacksägelse för det mig äfven under denna riksdag visade välvilliga öfverseende samt för den fortfarande vänskap, hvarmed jag varit omfattad, och i hvilken väuskap det är min lifliga önskan och vördnadsfulla anhållan att få vara innesluten. Den korta tid för riksdagarnes sammanvaro, som är en nödvändig följd af deras återkomst hvarje år, inskränker äfven den tid, som kan egnas hvarje särskild fråga. Det är icke någon ringa olägenhet; men en olägenhet, som hufvudsakligast gör sig kännbar, då man betraktar hvarje riksdag som ett afslutadt helt, hvarunder, om möjligt, hela samhället bör omgöras. Nöjer man sig åter med att först bereda jordmånen och vårda plantan innan man begär att så skörda mogna frukter, då kan den ena riksdagen räcka den andra handen till väl genomörda arbeten, och stundande skördar bli mödornas lön. Måtte sålunda vårt lands lagstiftning alltmer och mer fullkomnas; måtte förbundet mellan frihet och laglydnad blifva allt fastare och innerligare; måtte Gud bevara konung och fädernesland! Kammarens åldersordförande, friherre Sprengtporten, besvarade talet med följande afskedsord: Hr grefve och talman! Innan vi öfverskrida den yttersta gränsen för vår sammanvaro, känna vi oss lifligt uppmanade att vända oss till vår vördade talman med ett uttryck af vår tacksamhet för den outtröttliga och