Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1870, sida 1

minnesvärda omsorg han egnat våra förhandlingar under nu afslutade riksdag. Hvad en upplyst ledning förmår för att gifva arbetet sin rätta prägel, hafva vi varit i tillfälle erfara. Hvad det inbringat, tillkommer det icae oss, utan en följande tid att uppskatta. Vitrygga oss emellertid vid den förhoppningen, att den fosterlandskärlek, som legat till grund för våra beslut, skall göra sig igenkänd i desamma. Första kammarens ledamö:er nedlägga inför hr grefven och talmannen en förnyad försäkran om sin vördnadsfulla tillgifvenhet, jemte det de innesluta sig i dess fortfarande vänskap och hågkomst. Biskop Sundbergs afskedstal till andra kammaren var af följande lydelse: II. Fastän riksdagen af II. M. konungen redan blifvit afslutad, hafva vi likval, enligt gammal sed, ännu en gång här sammanträdt för att räcka hvarandra handen till afsked. Att detta sker med inbördes aktning och förtroende, lider iutet tvifvel, ty delade meningar hafva hittills på detta rum aldrig framkallat partihat. För egen del tackar jag eder alla uppriktigt för den välvilja, hvarmed jag blifvit bemött under utötningen af mitt grannlaga kall. Har det varit en uppoffring att förbinda sig till tystnad under behandlingen af vigtiga samhällsfrågor, så är den i sanning rikligen ersatt af det tillmötesgående och trofasta bistånd, jag från eder sida haft att oafbrutet påräkna. Mätten äfven I hafva funnit öfverläggningarnes ledning någorlunda motsvara edra billiga fordringar! Se vi nu i afskedsstunden tillbaka på de fyra sistförflutna månadernas arbete, så torde det visa sig hafva gifvit ganska små resultater. Är detta till skada eller gagn för landet? Ett rätt svar på en sådan fråga torde måhända vara svårt nog att afgifva, enär allt hvad som göres icke nödvändigt är något godt och att hvad som underlåtes icke nödvändigt är något ondt. Dessutom måste förhållanden tagas i betraktande, hvilka vi omöjligt kunna tillfullo beherrska. Hvem vet nemligen icke, att, äfven om en årligen sammanträdande riksdag verkligen förmådde mer än den vanligtvis förmår, det alltid finnes en mängd nyttiga förslag, som hafva lång väg fram till sin behöriga plats såsom nya lagar eller ordningar i samhällsorganismen, och likaledes en mängd inrättningar, om hvilkas förträfflighet man kan vara ense, utan att likväl de för deras införande eller utveckling erforderliga medlen när som helst äro tillgängliga. Följaktligen måste vissa skenbara stagnationer emellanåt inträffa, hvilka i grunden kanske endast äro klokhetens besinningsoch väntningstider. Med det sagda vilja vi dock ingalunda försöka att ställa oss fram bättre än vi äro. Det gäller om korporationer lika mycket som om enskilda menniskor, att den, som anser sig fullkomlig i gerningarne, han saknar sjelfkännedom. Låtom oss dertöre åtnöjas med öfvertygelsen att i allt bafva handlat med ärligt uppsåt, fosterländskt sinne och efter bästa förstånd. En hvar, som till hembygden härifrån medtager ett sådant samvetets vitnesbörd, kan der, med öppen panna, möta sina valmän utan farhåga för deras klander och utan oro för att hafva förverkat deras förtroende. Och nu ett kort, ett hjertligt farväl, åtföljdt af den vanliga, men innehållsrika slutönskan: Gud bevare konungen och fäderneslandet! Härpå svarade kammarens åldersordförande, hr L. J. Hierta, med följande tal: När vid början af denna riksdag andra kammarens ledamöter erforo, att ni hr biskop fjerde gången hade åtagit eder att i egenskap at talman leda kammarens öfverläggningar, emottogs denna underrättelse med allmän belåtenhet, grundad hos dem, som bevisat de tre föregående riksdagarne, på redan vunnen och stadgad erfarenhet om det utmärkta sätt, hvarpå ni förstått utöfva denna ofta svåra, alltid tålamodspröfvande befattning, och hos de nyvalde med en angenäm förväntan att dermed tå göra eder personliga bekantskap. I denna talrika församlings närvaro, som deltagit i denna riksdag, behöfver jag icke vidlyftigt tolka huru fullkomligt hr biskopen uppfyllt denna förväntan, för hvilket jag härmed frambär allas vår inuerliga tacksägelse. Afskedets stund är nu inne, den medför alltid ett visst vemod, kanske vid ifrågavarande tillfälle i flera afseenden är vanligt. Först och främst, såsom hr biskopen nyss. behagade teckna riksdagens resultater inom denna kammare, hafva desamma väckt ganska blandade känslor, under föreställningen hos mången att man hade bort och kunnat uträtta mera än som skett, men vi få å andra sidan trösta oss med hvad herr biskopen jemväl nyss derom lät oss förnimma. Möjliger skulle vi äfven kunna föreställa oss en innan tröstegrund, hvarpå finnes mer än ett exempel, att man, när fråga är om stora kraftansträngningar, tager några steg tillbaka för att få en stödjepunkt, hvarifrån det äter kan gå så mycket raskare framåt. I en sådan stund som denna måste man, med kännedom om litvets ovisshet, alltid tänka på att inom en så talrik församling någon eller några under ett följande år icke mer skola återkomma, och denna känsla blir naturligtvis starkast hos dem, som äro längst framskridna i ålder; den mildras genom minnet af den ömsesidiga aktning och det förtroende, som alltid varit rådande inom kammaren icke mindre vid denna än föregående riksdagar och hvarför — jag är derom förvissad — vi alla erkänna oss stå i stor förbindelse Lo: vår talman. Jag slutar med att å kammarens vägnar betyga br biskopen vår uppriktiga högaktning och tacksamhet och till sist uttala en liflig och varm önskan att få återse hr biskopen i denna kammare och på samma plats vid nästkommande riksdag.