Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1870, sida 1

sken Carl Knutsson egde i sin tjenst. Händelsen ville att han befann sig längst förut, när Nils och hans svenner sprungo öfver bord på Tranan, då deremot Nils icke lemnat sin plats akter-ut på Hjorten utan derifrån kommit in på fiendens däck. Men här utkämpades striden midtskepps och Nils kom sålunda att gå fram utefter Tranans babordssida. Till följd härutaf gingo höfvidsmännen till en början på hvar sin motsatta flygel. Men plötsligt märkte männen på Nils högra flygel, att den fiendtlige höfvidsmannen, som till en början gått så modigt fram i striden, saknades. De täta huggen och stridens hetta hindrade dem likväl att så synnerligt fästa sig dervid. Han hade naturligtvis fallit eller dragit sig undan för att låta förbinda sig, hvilket senare var det sannolikare, eftersom hans män fortforo att strida och göra tappert motstånd. Plötsligen hördes väldiga hugg i tågverket öfver de stridandes hufvuden, och när man såg upp, syntes fribytarhöfdingen uppe i masten, afhuggande äntertågen och derunder flyttande sig framåt. — Ilällen ut, Guds vänner! — ropade har derunder ned till sitt folk — hållen ut, jag vill taga fiendeskeppet ensam! Och som han hade sagt detta halade han sig på den sista änterlinan ned ombord på Hjortens däck och höjde sitt svärd att afhugga detta sista tåg, som fingslade de båda fartygen vid hvarandra. De hade redan börjat skilja sig åt, så at ett språng från Tranan till Hjorten redan var omöjligt, och rormannen på den förra förstoc också sin konst så väl, att han gjorde svalget all vidare mellan fartygens bord på samma gång son Tranan skred framåt så att hennes akter snar kom midt för Hjortens bog, (Forts.)