Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1870, sida 2

sjättekraft. Men detta båtade honom icke. Hermal och hans svenner voro honom öfverlägsne. Nä skymningen föll på, låg fältet fullt af slagne; om kring herr Nile befunno sig endast nio, och rund omkring befunno sig fiender. Då sporrade han sin häst och sökte rädds sig med flykten, och hans svenner följde. De blefvo dock upphunne och tagna till fånga den ene efter den andre. Herr Nils hann till närmaste by, men der blef han upphunnen och måste gifva sig fången. Det hade varit en klar och solblank dag med lindrig frost, och det rikaste månljus flödade ut öfver ängen, der striden stått och de slagna lågo om hvarandra, hästar och ryttare, vän och fiende. En af de fallne reste sig upp och såg sig omkring. Rundt omkring honom lågo de döde. Der han stod måtte sålunda striden hafva rasat som häftigast. Hans axelkappa var blodig och sliten i stycken, och hans liströja gapade efter ett väldigt hugg, som skurit tvärt igenom henne. Sannolikt hade klingan här träffat något hårdt, som hejdat henne och räddat ungersvennens lif, ehuru han förlorat medvetandet och legat som en död djand de döda, tills nattvinden åter kallade honom till lif. : Han for med handen öfver det blödande hufvudet och omkring halsen. Handen stannade plötsligt och fingrarne följde sakta utefter något; som kändes likt en kedja inuti lädertröjan. Helt hastigt slet han af sig tröjan, drog fram en kort knif och skar upp den öppning, som den fiondtlige svennens svärd börjat. Snart möttes hans blickar af något som glänste likt guld och ädelstenar. Det var en halskedja af det dyrbaraste arbete, och stenarne glänste i månljuset, som om lika många stjernor fallit ned från fästet och lag sig i en krans.