Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1870, sida 1

På sötterna hade han stöflor af ljusgult, tjockt, men mjukt läder, hvilkas skaft gingo upp öfver vadorna. — Ett råd gifver jag dig, Magnus, när du nu styr kurs inåt land... tänk på krämarskutorna, som gå här utanför och som väl äro värda en dans! — sade den andre af de båda männen, hvilken satt i akterstäfven af båten. Tonen, med hyilken han talade, var till hälften skämtande, till hälften allyarsam. Den som hört honom, skulle knappt halva kunnat afgöra, hvilketdera som var öfvervägande, helst som mannen med ett kort skratt tillade: — och månde ej dina ögon skåda vidundret, som efter hvad den gode bonden sade oss i dag skall oroa trakten här! — Håll du allt klart om skeppsbord, Magnus Gädda — genmälte den tilltalade — så skall det väl snart visa sig, om landtlusten förmått äudra min hug, när jag vänder tillbaka. — Sådan kan den lutten vara... du var ej så hård vulen, när vi drogo ut första gången, om våren förlidet år, och slår icke mitt minne felt, så var det något af samma slag, som då hade rammat dig, ...jag menar minnet af... — Tyst! — afbröt mannen i kappan med en häftighet, som om han redan sett en skymt af det omtalade vidundret — säg ej ut, hvad du har på lin tunga, Magnus, vid Guds dyra blod, säg det j...! Det är, som du säger, här är en annan uft, än der ute på hafvet! Der blåser stormen ro min själ, här.. här stå minnena som leda jätar och upptorna skyhöga klippor omkring den viltoge mannen och hota att krossa, att förqväfva fhonom . .. här är sjelfva lugnet storm, och blod skyldigt blod klibbar vid hyarjo fjät. , (Forts.)