lenna fula vetenskapliga riktning åt peroner sådana som Carl Vogt. Likasom )arvin säger han, att vi ej veta hur de örsta lefvande varelserna uppstått, men van antager icke såsom engelsmannen, tt en omedelbar skapelse af organismerna gt rum genom ett högre väsende, utan nenar, att i den stora, oasbrutna utveckingskedja, såsom hvilken skapelsen framtäller sig, bildar uppkomsten af de lefvande varelserna endast en enkel länk; röet till organismerna ligger utan tvitvel det anorganiska; sammanhanget är ännu j synbart visadt, men efter skapelsens lela anläggning måste det existera, följäktligen skall man finna detsamma: natuen får i längden icke undanhålla menniskan någon af sina hemligheter. — Prof. Dubois yttre är fullt af motsägelser. Hufvudet är väldigt, ögat blickar fritt omkring sig och gör det intryck, som ville letsamma med en blick omfatta allt i sin omkrets. Ansigtsdragen äro starkt markerade; de vittna om fasthet och beslutsamhet. Den kraftiga nacken sitter på breda skuldror, men derefter blir kroppen oharmonisk. Det jättelika i öfverkroppen afstager nedåt och förlorar sig i en benställning, som synes vara för svag: denne mans gång har något vacklande, släpande. Deremot herrskar kraften återigen i rösten. Den sonora tonen i densamma framtränger oförsvagad till den största hörsals aflägsnaste vrå. Föredraget är lisligt, fängslande, klart och koncist. I de allvarsammaste ämnen förstår han att alltemellanåt strö en kraftig dosis attiskt salt, hvars korn visserligen ej äro synnerligt fina, men alltid verka drastiskt. Hans offentliga föreläsningar öfver de mest olikartade ämnen på naturvetenskapens område äro i hög grad omtyckta bland den större allmänheten. Bland universitetets rättslärde framstår professorn d:r Gneist. En parlamentarisk storhet såsom Virchow och en utmärkt praktisk talang, är Gneist dock såsom politisk karakter icke så skarpt utpräglad som hans kollega. Han tillhörde det national-liberala partiet, men hans åsigter gingo mestadels utöfver gränserna af detta partis program för mycket till höger, för att förbindelsen skulle kunnat bli varaktig; han måste utträda och bär sedandess de vacklandes öde: intet parti kan riktigt stödja sig på honom, och hans fordna inflytande har med tiden mycket försvagats. Etter hans parlamentariska bana, kan man jemtöra honom med Ollivier, med hvilken han äfven i många andra punkter har tycke. Om han, såsom det emellanåt förljudes, skulle bli inrikesminister, så blefve likheten frappant; det finnes emellertid åtskilliga skäl att tvifla på, huruvida Gneist skulle vara en lycklig minister. — På katedern representerar han förnämligast statsrätten. Studenterna äro förtjusta i honom. Som författare är han utomordentligt produktiv. Berömdt är hans verk om den engelska författningen, likasom han öfverhufvudtaget är en auktoritet i kännedom om de engelska förhållandena. Om den inre politikens mest brännande frågor brukar han höja sin röst i form af en skrift, som gör större effekt än ett halft dussin af hans parlamentstal För öfrigt utmärkes han vid hvarje tillfälle af drottningen, hvilket ingalunda är gagneligt för hans politiska bana. Af de öfrige rättslärarne förtjenar d:r von Holzendorff vår synnerliga uppmärksamhet. Det är en prydlig liten man med fint formadt ansigte och angenämt umgängesväsende. Han är en apostel för dödsstraffets afskaffande, en vältalig anhängare af protestantföreningen och en utomordentligt ifrig bekämpare af den nuvarande riktningen inom ministeriet för de andliga och undervisningsangelägenheterna. Han är icke medlem af landtdagen, men han gör sig gällande öfverallt der det är fråga om att befrämja humanitetens intresse. Denna offentliga verksamhet, detta konsiderationslösa sätt at! undervisa och handla i tidens fria anda, är anledningen till, att han alltid förblir den ,,utomordentlige professorn och här aldrig får anställning som ,,ordentlig professor. Intet är honom kärare än att utrota fördomar. Han har omvändt tusendetal från den fördomen, att dödsstraffet ännu hörer till det 19:de århundradet — men han har också rehabiliterat der alltför illa förtalade Machiavelli, såtillvida som han visar, att dennes läror, trots der motvilja, som enhvar föreger sig hysa mo desamma, fortlefva i alla våra statslagar ja, att den moderna staten alls icke kar bestå utan lagar i macbiavellistisk anda Jag finner här tillfälle att öfvergå på historiens område. På detta fält verka med utomordentlig framgång, jemte andra utmärkta män, professor Droysen. Hans föreläsningar äro de mest besökta vid helg universitetet. Han begagnar alltid der största hörsalen, och likväl förslår denna aldrig att inrymma åhörarne. Alla trängs