Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1870, sida 1

ej nog mod att uppträda, då han ej var fullt säker på att hafva lika tänkande bakom sig. Med undantag af de tolf samt drotsen sjelf och hans närmaste omgifning, bland hvilka dock visserligen icke alla — icke ens hans egna söner — voro invigda i det minsta af det spel, som nu spelades, — utom dessa voro med högst få undantag alla de andra marskens anhängare och skulle rest sig som en man, om han varit närvarande. Nu visste icke den ene rätt, hvar han hade den andre, lät dessutom inverka på sig at den ovisshet om framtiden, som rådde med anledning af de dunkla ryktena, som spridt sig, man visste icke huru, om någon stor olycka på slottet, och detta tillsammanlagdt band enhvars tunga. Då steg drotsen upp. — Hela min tro — sade han — sätter jag till de herrar och män, åt hvilka vi uppdragit att besluta för oss om riksens väl, och derför skall mitt insegel redo vara. Ilvad helst I än besluten, så skall jag aldrig derifrån vända. Gifven mig brefvet, så vill jag derunder sätta mitt namn och mitt insegel, viss om, att ingen skall finnas bland oss, som tvekar att följa mitt föredöme. Drotsen gick fram till det med en röd duk betäckta bordet, der en af de tolf framlade det omnämnda brefvet, och der tecknade han hastigt sitt namn, hvarefter en skrifvare påtryckte hans sigill. Efter honom framträdde några andra, hvilka likaledes undan för undan tecknade sina namn och läto sätta sina sigill inunder. Medan detta försiggick, drog sig drotsen undan till ett af fönstren i den del af salen som var tom och der herr Jöns Bengtsson stod ensam och alltjemt försjunken i tankar. De ötrige rådsherrarne befunno sig omkring bordet eller stodo samtalande med hvarandra, två eller tre tillsammans, så att herr Krister och hans dotterson kunde utan att väcka uppseende utbyta några tankar med hvarandra.