Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1870, sida 1

AAAAA vara representerade i riksrådet, äro m sendast fem fullständigt representerade nämligen: Öfre och Nedre Österrike, Sal burg, Kärnthen och Schlesien. I Prag ha: det czekiska partiet naturligtvis med sto spänning följt sakernas sednaste utveckling i Wien. FRANKRIKE. Justiticeministern Ollivier har, snararc än man kunnat vänta, gått in på vensterns anspråk på att besvara interpellationer angående den konstituerande makten. Redan i lagstiftande församlingens möte i Måndags förklarade han sig villig att besvara denna interpellation. Man har af telegrammen sett, det debatten väsendtligen angått rättigheten till och önskvärdheten af en folkomröstning såsom medel Jatt gifva författningen det sista och definitiva bekrästandet. Det är otvifvelaktigt, att kejsaren och hans vänner önska en sådan folkomröstning, i hopp om, att den skulle förhindra de radikala agitationerna och gifva förhållandena en större fasthet, enär oppositionen just ville hålla möjligheten af ständiga förändringar öppen för sig, intilldess den vunnit sitt mål: republiken. Deputeraden Gråvy, tillhörande venstern, yttrade derföre äfven, att en ny folkomröstning till författningens bekräftande skulle vara detsamma som att, konsiskera nationens vilja, och Jules Favre tillade, att en folkomröstning skulle vara ett fullständigt återställande af den despotiska makten. Oppositionen fruktar alltså, att folket skulle binda händerna på sig genom att högtidligen bekräfta den nya författningen. Icke desto mindre ligger en sådan allmän omröstning i regeringens plan. Ollivier har nämligen förklarat, att så snart kejsardömets omgestaltning i liberal riktning vore fulländad, skulle nationen blifva uppmanad att gifva den liberala författningen samma sanktion, som gafs åt 1852 års författning. Ministeren Ollivier har emellertid vunnit en ny lysande seger, i det lagstiftande sörsamlingen, med behandlingen af Gråvys interpellation, med 227 röster mot 43 öfvergick till dagordningen och uttryckte sin tillgifvenhet för den nuvarande regeringen. Då Ollivier förelade den nya författningen, slutade han sitt tal med orden: ,,Kejsaren har äran af att hafva skänkt sitt land friheten, då han innehade den absoluta makten; jag vet icke, om någon i verldshistorien delar denna ära med honom. Med anledning af detta yttrande påminner en korrespondent till , Köln. Leit. om, att Karl Albert den 4 Mars 1847 afstod den absoluta makten genom att gifva konungariket Sardinien en författning, som blef roten till Italiens sjelfständighet, samt att Pius IX samma år frivilligt gaf romarne en fri författning. Det sednaste exemplet är emellertid ej rätt lyckligt valdt, i synnerhet nu, då påfven t. o. m. gör anspråk på otelbarhet, sedan han, som bekant är, för längesedan afskaffat författningen och återvändt till absolutismen. Korrespondenten berättar, att parisarne håna Olliviers ofvan anförda yttrande, frågande, huruvida det kan vara skäl att — innan han är död — berömma som frihetens förkämpe en furste, som förr så hållit på absolutismen. Emellertid torde man, vid bedömandet häraf, icke böra förgäta, att Napoleon III icke endast bade att strida emot sina bonapartistiska traditioner, utan tillika sina omgifningar. Narseillaise har den 1 dennes offentliggjort ett dokument, som nog i hvarje fall skall gifva anledning till officiella förklaringar. Det lyder sälunda: Den 21 Mars 1570, under den höga domstolens första möte, blef Pascal Grousset i det ögonblick, då han endast i 20 minuter stått som vittne inför domstolen, på reqvisition af generalprokuratorn utvisad och återförd till sitt fängelse. Från detta ögonblick hölls han i det strängaste, hemliga sängelse, och direktören der hade order att i afseende på Grousset iakttaga den ihärdigaste tystnad, samt utt förvägra honom de enklaste meddelanden! Unler dessa omständigheter tilldrog sig följande: Den 22 Mars på morgonen, innan den höga domstolens session börjades, lät medborgaren Pascal Grousset tillställa hr Glandaz, president i den höga lomstolen, följande dokument: , Herr president! det ögonblick, då i går generaladvokaten afbröt mina yttranden, hade jag ännu mera af vigt att meddela, och hvaröfver jag icke inför undersökningsdomaren tillräckligt yttrat mig. Jag hade specielt att förklara, att, då jag gick från Bona