Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1870, sida 2

dermed, att kommunerna skulle, i sitt eget intresse, ordna saken så att lagstiftningens ändamål uppfylldes, eller att dels varan i konsumtionen, med bänsyn till dennas inskränkning, fördyrades i jemnbredd med skatten, dels ock skick och ordning blefve i allmänhet rådande i afseende å förtäringen af spirituösa drycker. Hvilket förfarande har man nu följt för att göra dessa afsigter till en sanning? Det har bestått deri, att man först fastställt ett visst antal s. k. ,rättigheter för försäljning af spirituosa — ett svårt ingrepp i friheten — samt derefter utbjudit dessa rättigheter till den mestbjudande. Har nu, måste man fråga sig, detta förfarande i verkligheten ledt till det åsyftade ändamålet? I fråga om utskänkningen har Göteborgs stad redan afgifvit svaret. Det gamla auktioneringssystemet kunde hvarken bereda staden den inkomst — 40 öre för hvarje utskänkt kanna — som lagen tillerkände staden, eller bereda den goda ordning, som staden var skyldig att upprätthålla. Detta system måste således öfvergifvas, och då ett bolag öfvertog hela utskänkningen, så har dermed icke blott ett helt annat skick blifvit infördt och rådande på detta område, utan ock staden erhållit en större, men icke mindre inkomst än tillförene; ja, denna ivkomst har gått så långt, att den nära nog uppgått till det forcerade belopp, som efter bolagets uppkomst erbjöds staden at en hop utskänkare, som ville undantränga bolaget. Här blefvo, vid denna genomgripande reform, många enskilda intressen hårdt berörda, och detta kunde i flera fall icke annat än kännas påkostande; men man måste taga steget, detta eaktadt, emedan samhällets intresse det kräfde, och bar nu allt skäl att fägna sig deråt. Har auktioneringssystemet visat sig bättre i fråga om utminuteringen? Jag tror det ej. Jag tror nemligen att detta system icke uppfyller det åsyftade ändamålet, att det derjemte är i hög grad orättvist samt att det icke utesluter möjligheten af svåra missbruk. Erfarenheten bar lärt, att minuthandelns pris å — — bränvin kan, med den bittills rådande afgiften, hållas så lågt som blott 4 å 5 öre utöfver en-grospriset, då det borde vara minst 25 öre, derest författuingens afsigt skulle blifva uppfylld. Under sednaste tiden har visserligen priset blifvit höjdt till c:a 20 öre utöfver en-gros-priset, men jag bar starka anledningar att antaga, det detta pris är konstladt, och att ingen garanti finnes för dess bibehållande, då beskattningen nu ej är högre än förr, under den låga prisskillnadens tider. Det är alltså tydligt, att här existerar en försä!jning, som långt ötverstiger det belopp, hvarför skatt erlägges, och att sålunda kommunen icke utbekommer den skatt — 25 öre pr utminuterad kanna — som författningen velat tillförsäkra oss. Auktioneringssystemet är tillika, sade jag, ytterst orättvist, emedan det tillskyndar personer, hvilka drifva en relativt ganska ringa spritförsäljning, t. ex. en del vinhandlare och specerister, hvilka blott sälja finare spirituosa, samma afgift som dem, hvilka sälja det flerdubbla beloppet af den qvantitet, hvarför de skatta. Systemet är slutligen förenadt med svåra missbruk. Vi känna alla denna s. k. salning, då en person i minuthandeln köper en half kanna bränvin på ett antal flaskor, hvilka han sedermera utdelar åt vänner, som vänta honom på gatan, kanske straxt utanför minutörens dörr. Men ej nog dermed. Här kan lätteligen utbilda sig en ännu farligare praxis. Så erhöll jag i dag en underrättelse, bekräftad genom officiellt intyg, att en af stadens störste bränvinsminutörer anlagt i förening med sin bränvinshandel ett s. k. nykterhetsvärdshus. Såsom bekant afses med dessa värdshus att tillhandahålla mat, kaffe, öl, m. m., utan tillgång till spirituosa, och jag antog då att bär möjligen var fråga om något filantropiskt företag på detta område, ehuru jag ej märkt några framstående yttringar i denna väg från ifrågavarande minutörs sida. Det uppgafs tillika, att detta nykterhetsvärdshus drets i samma lokal som bränvinsminuteringen, och då jag ansåg detta omöjligt, har,jag derom gjort mig personligen underrättad. Det befanns då verkligen, att båda dessa näringsgrenar bedrefvos under samma tak, med gemensam ingång, och med en öppen dörr mellan båda. Men nykterhetsvärdshuset var en ölkrog, och en sådan at ganska simpel och ruskig beskaffenhet. Jag har ingen anledning att antaga, att bär äfven utskänktes spritdrycker, och gör i detta fall ingen anklagelse, men det är lätt att inse, att om någo: sådant förekomme, eller om den inköpta balfva kannan bär förtärdes, så är kontrollen deröfver hardt när omöjlig. I det jag således, på här anfö da skäl, anser auktioneringssystemet vara lika litet tillfredsställande i fråga om utmiuutering af spritvaror, som i fråga om utskänkning af samma varor, och sålunda antager att man äfven beträffande den förra borde inkomma på en annan och bättre väg, öfvergår jag till det speciella ämne, hvaröfver vi hatva att i dag besluta, nemligen bestämmandet af antalet utminuteringsrattigheter för det kommande försäljningsåret. Jag yrkar då att detta antal bör smäuingom inskränkas och att detta bör nu ske med tio, eller det belopp, som varit af jur. kand. Philipsson vid ett föregående tillfälle föreslaget. I sammanharg härmed torde ock ett belopp böra bestämmas, hvarunder ej rättighet får försäljas, men detta belopp torde man näppeligen böra ställa så högt som en föregående talare yrkat, eller 5,000 kannor, då det skulle alltför härdt drabba de mindre försäljarne, utan tror jag att man bör stanna wid 4,000 kannor, hvarpå jag dertöre anhåller om proposition Hr konsul Ekman: Då det sedan långa tider tillbaka varit faststäldt, att artikeln bränvin skall behandlas exceptionellt, behöfde man ej så mycket uppehålla sig vid frågans rättsliga del. Talaren trodde, att en minskning i rättigheterna borde och kunde ske samt hade tillochmed tänkt sig, att 15 sådana kunde indragas. Utskankningsbolaget hade minskat utskänkningsrättigheterna från 61 till 41, hvadan äfven minuteringsrättigheterna borde kunna reduceras med ett relativt antal. Man tvekar emellertid af ömhet för minutörerna. Talaren ville äfven för sin del respektera denna åsigt i de fall, der rättigheterna komma irespektabla händer. Men stadsfullmäktige böra jemväl tillse, att de ej med den ena handen rifva ned hvad de uppbyggt med den andra. Det är i allmänhet en regel, att ju mera en vara utbjudes, desto mera säljes den; det är alltså ingalunda likgiltigt, hur stor minskningen i rättigheternas antal blir. Emellertid ville talaren för närvarande åtnöja sig med att förena sig med dem, som önskade indragning af 10 frättigheter. Beträffande kannetalet, önskade talaren få detta bestämdt till