Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1870, sida 2

gjorda räddningsplan, att ställa sig till deras förfogande, ej heller kunnat föra dem till de hemliga gömställen der de hefunno sig, då den farliga stunden var inne. Marsken insåg detta bättre till och med än Nils Bosson sjelf, och han fattade ännu on gång dennes hand och trycke den med värma. — Dig, Nils, vill jag från denna dag hålla som min käre frände...! Torde hända den tid kan komma en gång, att jag kan göra dig så godt igen! Och liksom om allt hvad som inom den korta tidsrymden af dessa få ögonblick tilldragit sig varit en folkvisa, der det goda kämpat med det onda och vunnit seger, hördes från andra ändan af den stora salen en entonig stämma framsjunga: För linden bär löf och löfven falla af, men jorden bär alla gröna skogar. Marsken och de båda svennerne vände sig om, och vid en fönstersmyg stod den gröne riddaren. Han log, som han brukade göra, men leendet var sorgbundet och hans blick tycktes angifva, att han såg en helt annan verld, än den hvari han lefde. Han stod i en framlutad ställning med händerna utsträckta, som om han haft framför sig en harpa, på hvars strängar han spelat, och hade han hört eller sett något af det nu timade, så var det klart, att det inträngt liksom matta strålar från ett osäkert ljus i hans molnverld. Det var för honom en tafla eller en sång, hvartill han på sitt vanliga vis satte till omqväde: För linden bär löf och löfven falla af, men jorden bär alla gröna skogar. Bakom honom ljödo de sprittando torerna från danssalen, och när riddaren fick se sig bemärkt, pekade ban ditåt och nickade. (Forts.)