Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1870, sida 2

— och i hvems tjenst är du, ty fast du bär min svennedrägt, är dock ditt ansigte mig främmande! Erik upplyste hvem han var, och att han var i Herman Bermans tjenst, och han redogjorde i korthet, huru ban kommit den hemliga anläggningen på spåren, samt huru så väl han som hans herre fruktat att förstöra hvarje möjlighet till räddning för marsken, om de förtidigt skulle hafva yppat, hvad de sålunda fått kännedom om. Och marsken lyssnade med stigande förvåning till svennens ord, som tillika framstälde i sin rätta dager den motvilja han tyckte sig hafva märkt hos Herman, då denne mottog hans uppdrag att rida till Westerås. — Du är en sven, som uppväger tio af mina! — sade han slutligen, när Erik tystnade. — Vill du träda i min tjenst, så vill jag göra din lycka, och i alla fall, så månde jag väl bland mina gårdar hafva en, som kan passa för dig till en vedergällning för hvad du nu gjort mig ...! — I faren vill, nådige herre! — genmälte Erik — hvad jag hafver gjort, det hafver jag gjort för IIerman Bermans skuld mera än för eder... tagen mig det ej illa upp, att jag säger det, men för Herman vill jag offra mitt lif och blod, såsom han har haft sig osparad för min och de minas skuld, den tid Jösse Eriksson satt fogde på Westerås. Har jag med min gerning vunnit Hermans bifall, och det har jag, det vet jag, så är det mig lön nog... jag åstundar ingen högre! — Redlige sven! — utbrast marsken, hänförd af den enkla storheten i de framsagda orden, och han tillade tankfull: — lycklige Herman! Ett ögonblick förflöt, så vände han sig till Nils Bosson, som stod der med tårade ögon och såg förtjust på Erik. Han hade dock sjelf en väsendtlig del i marskens räddning, ty utom honom med det större anseendet skulle aldrig Erik gått i land med det svåra arbetet att förmå de svenner, hvilka behöfdes för utförandet af deras upp