Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1870, sida 2

gilla sättet, hvarpå farans närvaro meddelades honom, — Nils sökte gå en medelväg, i det han vände sig till fången. — I edert ställe, Börje Mårtensson — sade han — skulle jag söka godtgöra mitt onda uppsåt med en öppen bekännelse, ty helt visst hafven I icke handlat på eget beråd! Detta yttrande gjorde så till vida åsyftad verkan, som marsken spratt till och med ens tycktes se den fångne och hela den fara, hvarifrån han nyss sluppit undan, i ett nytt ljus; eller rättare, det kom honom att kasta blicken längre ut omkring sig, der han i ett småningom ljusnande fjärran skymtade de dunkla skuggorna at hemliga fiender, hvilka han under de senaste dagarne alldeles förgätit. Och han betraktade den fångne med stränghet och sporde honom till om de medsvurne i denna illgerning. På Börje deremot hade den gjorda uppmaningen ingen annan verkan, än att han i fullt raseri ville slita sig lös och kasta sig öfver marsken. Det fordrades hela ansträngningen af de unga männens ingalunda ringa styrka för att kunna hålla honom, och när marsken såg, huru omöjligt det var att för ögonblicket kunna vinna något af ett förhör med honom, gaf han ett tecken åt några svenner vid dörren, hvilka skyndade fram och förde bort den brottslige. Det blef då tyst i riddarloftet, och man hörde fjärran ifrån de dämpade tonerna af dansmusiken. Men marsken fattade Nils och Erik i hvarsin hand och såg på dem ömsom, i det han yttrade med en rörelse, som han ej kunde hämma: — I hafven gjort mig en redelig tjenst denna natt, en tjenst som jag aldrig skall glömma! — Hans blick stannade på Erik, som han icke tycktes känna, och han lade handen på dennes skuldra. — Hvad är ditt namn, sven? — sporde han