Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1870, sida 1

ÄU0?:c raumnnaaaurdddÄÄÄAAAU -Jutkämpade jernvägsstriden fördes; och at ij denna förbittring skulle gifva sig luft hårda omdömen om rådgilvarne, då mar trodde att de hade haft utgången i sir hand, är en så naturlig sak, att till stöd fö ett påstående i den riktningen ej behöfver anföras något bevis. Hvad åter angår frågan om det inflytande, som denna stämning kunnat utöfva på behandlingen af andra angelägenheter, så är det utan tvifvel mycket ridderligt af hr Wern att sritaga Andra kammarens medlemmar från all misstanke att ha låtit förbittringen öfver ministörens hållning i jernvägsfrågan utöfva något inflytande på I deras hållning i andra frågor; men jag tror att man med afseende å hr Werns åsigt härom kan tillimpa det bekanta talesättet: efter sig sjelf dömer man andra. Jag är förvissad att han skulle ha handJat så, som han antager att riksdagens samtliga medlemmar gjort: bedömt hvar sak för sig och i dag understödt samma minister, som han i går ansett hafva, gesuom öfvergifvandet af den fana, under hvilIken den förut kämpat, uppoffrat för honom och, enligt hans åsigt, äfven för det allmänna dyrbara intressen. Men man behöfver icke ha sett alltför mycket af det politiska lifvet för att ha funnit, att ett dylikt lidelsefritt lugn i särskiljandet af hvarje sak för sig ingalunda är rådande hos alla, utan att det tvärtom är ganska vanligt, att man voterar under inflytelsen af partihänsyn och partiförbittring uti ganska vigtiga frågor. Och jag vågar påstå, att i årets jernvägsstrid passionerna voro så pass mycket i svallning, att det icke är alls att förundra sig öfver, att de återverkade på åtskilliga personers ställning till den regering, som i deras tanka gaf åt striden den utgång den erhöll. Att de gjorde det är för öfrigt ett faktum, som blitvit för mig uppgifvet af personer inom Andra kammaren, som haft tillfälle att med fullkomlig säkerhet iakttaga det. Och hvad annat är väl detta beteende än det, som sjelfve den ministerielle författaren i officiella bladet befarade från Sala-anhängarnes sida, om de hade blifvit besegrade? ,Den östra banan, som kom under omröstning efter den norra, hade ovilkorligen fallit för Sala-anhängarnes hämnd, om den norra förut hade blifvit afslagen, säges det i Posttidningen för i Måndags. Denna förutsättning, som icke kan stödja sig på något verkligen inträffadt faktum, är onekligen en ,insinuation om ett handlingssätt af vida lumpnare art än det, som kan anses ligga i deras beteende, hvilka ansett sig böra votera emot regeringen i 2 PR statsregleringsfrågorna derföre att, i deras tanka, hennes hällning varit omanlig och vacklande i jernvägsfrågorna. Ty, uppriktigt taladt, behöfver man verkligen med hr Vern antaga , dåliga motiver såsom grund för ett dylikt handlingssätt? Det är bekant, att ganska många personer funnos, som ifrade mot Sala-banan, ingalunda för något lokalintresses skull, utan af liflig öfvertygelse att denna sträckning var för landet, för det allmänna ofördelaktig. De behöfde för en sådan mening icke stödja sig på andra grunder än dem, som hade blifvit under debatterna anförda af frih. De Geer, af hr Adlercreutz, af hrr Leijonbufvud och Abelin, allesammans konungens rådgifvare. Om nu samma minister, som bibragt mig en liflig öfvertygelse att en åtgärd är för landet ofördelaktig, att den kan under vissa förutsättningar ) blottställa landets dyrbaraste intressen, likväl ett par dagar sednare sjelf genomdrifver denna åtgärd, låter det icke då tänka sig, att jag kan anse det vara rätt, att j:g kan anse det vara min pligt till och med, att söka genom mitt votum aflägsna från styrelsen en regering, som icke med större fasthet värnar det, som hon sjelf ådagalagt vara landets fördel och intresse? Jag tror att man kan tänka och handla så, utan att någon skall vara berättigad. att härleda denna tankegång och detta handingssätt från dåliga motiver. Det är sannt, att man icke får för manifesterandet af ett sådant missnöje med regeringen välja ingelägenheter, i hvilka ett mot ministören riktadt votum kan medföra vådor för fälerneslandet. Men någon sådan angeläzenhet förelåg bär icke heller, ty en anvisning, exempelvis, af ett eller annat hundra tusen rdr mer eller mindre på femte hufvudtitelns besparingar blottställle icke något vigtigt fosterländskt inresse. Jag har föröfrigt icke något åliggande itt försvara deras handlingssätt, som röstat emot ministören i anslagsfrågorna med anledning af hennes hållning i jernvägsstriden; jag kan på sin höjd finna mig föranlåten att förklara det, på det hEdra läsare, hr Redaktör, må finna att let icke är någon orimlighet jag avancear, då jag fortfarande påstår, att det af mig i detta hänseende uppgifna förbålande är faktiskt. Längre kan jag icke komma, ty det är för mig likasom för hr : —1—ä ——— OM SV PV — 4 MI fa Ffa Ya —2et— — — —— Wern ,,omöjligt att anföra bevis för rikjgheten af min unpfattnineg om andras! —