skattade än för de lägre, och derför skulle de förras öfvervigt der kunna kännas tyngre. På landet vore deremot behofven mera begränsade och så sammanbundna med kommunens geografiska förhållanden, att intressena der icke så mycket vore personella som icke snarare territoriella. Derför hade man der förut röstat efter mantal, och äfven uu låge jorden till grund för röstberäkningssättet. Tal. befarade, att kyrkan icke skulle komma att stå midt i byn, om man åt ett hörn af en kommun, befolkad af mindre egerdomsegare, gåfve öfvervigten öfver den öfriga större delen af kommunen, som bestode af större egendomsegare, hvilket genom bifall till utskottets förslag skulle kunna inträffa. Underhafvandena under en större egendom hade dessutom samma intressen som jordegendomsegaren och ban vore deras naturlige målsman. Hans rätt att representera dem innebure mindre orättvisa, än om de icke alls skulle blitva representerade. Om man deremot finge rösta per capita, skulle de stora egendomarne med deras talrika befolkning få samma röstöfvervigt mot de mindre jordegarne som nu, och antagligt vore att de förras intressen då skulle försvaras lika mycket, om icke mer, än de nu försvaras af egendomsegarne. Rösträtten utöfvades dessutom i allmänbet med mera moderation af den större egendomsegaren än af de miudre. Dessutom hade man i lagen sökt förekomma rös rättens accumulering genom att låta arrendatorerna, och icke jordegaren, rösta för den utarrenderade jorden. Deri låge ock en riktigare och mindre godtycklig begränsning af rösträtten, än som kunde vinnas genom något absolut eller relatift röstmaximum. Ty då det är omöjligt att sjelf bruka en större egendom, så fördelas ock trätten derför, utan att egendomens intressen blifva obevakade. Detta gällde dock blott i fråga om jordbruksintresset, men för öfriga beskattningsföremål, såsom fubriker, sågverk m. m. funnes ingen begränsning. Om en begränsning af den rösträtt, som tillkomme egarne af dylika inrättningar, icke vore lika nödig som i städerna, kunde en begränsning i detta afseende dock vara af behofvet påkallad. Tal. skulle derför icke hafva något emot en förändring, som vore inskränkt till dessa beskattningsföremål, ehuru kan ej nu kunde bedöma, om den af utskottet föreslagna siffran, 110 af kommunens hela röstetal, vore den lämpligaste, men utskottets nu föreliggande förslag kunde han deremot icke bifalla. ln sådan fråga som denna finge dessutom icke betraktas blott med afseende på kommunen, utan äfven med afseende på dess inverkan på representationen. I karaktersskilnaden mellan de begge kamrarne inginge skattegrunden såsom bestämmande för första kammarens sammansättning. Och om faran af att rösträtten på landet något begränsades, såsom redan skett i städerna, icke vore så synnerligen stor för staten, kunde dock hända, att första kammaren ej sedan blefve, såsom den bör vara, den högsta blomman af vår kommunala representation, åt hvars lägre grader man, för att hålla växten frisk, borde egna den omsorg, som primärskolorna för det representativa lifvet förtjenade. Han vilte visst icke sätta sig emot några reformer, som kunde befordra kommunens vålbefinnande, men då han icke kunde finna något sådant behof här vara för handen, måste han yrka afslag å utskottets betänkande. Grefve af Ugglas uppträdde derefter med mycken värma mot utskottets förslag. Påståendet, att det nuvarande förhållandet förqväfde kommunalandan, jäfvades af erfarenheten, och det sednaste exemplet från det nyss hållna stadsfullmäktigvalet i Stockholm visade, att rösträttens utvidgning ej vore något ofelbart medel att höja denna anda. Hvar funnes för öfrigt i verkligheten den mesta kommunalandan? Månne der, hvarest den mesta förmögenheten vore samlad, eller der, hvarest de mindre jordegarne vore de öfvervägande? Vore det väl på det sednare stället? Och der det kommunala intresset visade sig större, vore det ej de formögnare, de mera bildade, som ådagalade detsamma? Detta vore ju ock en naturlig följd deraf, att den högre förmögenheten gifver tillfälle attinhemta mera bildning och gifver mera ledighet att egna sig åt kommunala värf, hvarför de vore obenägne, som ständigt måste kämpa för sin utkomst. En nedsättning af rösträtten skulle således icke höja, utan verka nedtryckande på det kommunala intresset. Då man lemnade förmögenhetsprincipen, förlorade man dessutom all fast hållning. Ilvem kunde säga att man kunde stanna vid 110? Man skulle sedan fordra 12, 0. 8. v., och den gräus, der man skulle stanna, skulle blifva der, hvarest de, som nu yrka på inskräkningar, finge obestridd makt, som de nog sedan skulle veta att fasthålla utan att visa billighet hvarken uppåt eller nedåt. De stora arbetsgifvarne hade intresse för sina kommuners skolvård, fattigvård m. m., och om man frågade arbetarne hos dem, skulle man få böra att de hellre ville lemna vården om dessa angelägenheter åt arbetsgifvarne än åt de mindre hemmansegarne. Sjelf skulle han hellre föredraga att lemna makten i händerna på arbetarne, än på dessa små bemmansegare. Han visste intet sätt att bättre befrämja fosterlandets intressen än att öppet motsätta sig alla förslag, som ej hvilade på fosterländsk grund, utan blott på sjelfviska intressen, och yrkade derför afslag å utskottets förslag. Grefve OC. G. Mörner trodde, att sanningen af det latinska ordspråket om droppen, som urhålkar stenen, föresväfvat motionärerne, varnade för små eftergifter, som aflordrades under ett slags hot, att man kunde derigenom undgå större — ett hot, som vore bortkastadt på denna kammare (bra). Tal. yrkade afslag, men deremot begge de dernäst följande talarne, hrr Casperson och Frisk bifall. IIr Nordström — af hvars ord, ehuru särdeles uppmärksamt åhörda af kammarens ledamöter, föga framträngde till åhörareläktaren — yrkade deremot afslag. Samma yrkande framstälde äfven hr Lagerstråle, bufyudsåkligast af de skäl, att ej samma omsorgstulla utredning vore bär förebragt, som när frågan rörde den kommunala rösträtten inom städerna. Vid voteringen antogs till kontraproposition bifalls yrkande till utskottets förslag med 82 röster mot 14, som afgäfvos för återremiss. Vid slutlig votering emella op I