Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1870, sida 1

Riksdagsbref. XX Stockholm den 31 Mars. Hr Redaktör! Jag är ledsen att hafva råkat förbise den i Edert Måndagsblad införda reklamation af staden Göteborgs representant i Första kammaren, intill dess jag i dag fann den aftryckt i en Stockholmstidning, och ännu mer ledsen, naturligtvis, att hatva ådragit Eder från en så högt aktad medborgare beskyllningen att ha gjort Eder tidning till organ för spridningen af förtal. Jag anhåller emellertid få säga några ord till förklaring. Redan i mitt gårdagsbref har jag baft tillfälle fästa Eder uppmärksamhet derpå, att en officiös penna i det officiella bladet bekräftat sjelfva hufvudfaktum i mina meddelanden rörande det ombandlade ämnet, nemligen att de konungens rådgifvare, som äro ledamöter af Första kammaren, gåfvo öppet tillkänna huru de ämnade rösta i de förestående jernvägsvoteringarne. Hvad inflytande detta utöfvade på utgången, måste städse blifva en omtvistad fråga, ty, såsom hr Weern anmärker, för riktigheten af sin uppfattning af andras motiver kan man icke anföra bevis. För min uppfattning, att hrr rådgifvares uttalande verkligen utöfvade ett afgörande inflytande, har jag sökt gilva några sannolikhetsskäl, hvilka må gälla hvad de kunna. Emellertid är en anonym tidningskorrespondents åsigt derom en mycket likgiltig sak. Hvad som är af vigt deremot, det är hvilken åsigt i ämnet som varit rådande inom representationen, och hvad inflytande den der rådande uppfattningen kunnat utöfva på den politiska ställninen. I förstnämnda hänseende ber jag tå på det bestämdaste förklara, att den uppfattning varit allmän inom representationen, framförallt på den besegrade sidan, att det var ministrarnes tillkännagifna beslut att rösta för Salabanan, som bestämde utgången. Uppfattningen må ha varit riktig eller oriktig, men sådan har den varit och sådan är den. Det är icke heller detta som blifvit af den högt aktade representanten för Göteborg bestridt. Men han har velat jäfva mina uppgifter rörande den rådande opinionen om , ministerens hållning och om det inflytande, som denna opinion utöfvat på behandlingen af andra angelägenheter. Hvad först beträffar ministerens hållning i jernvägsfrågorna, så förklarar hr Weern såsom sin uppsattning, att den ej varit omanlig och vacklande. Jag ber dock få omnämna, att omdömet i detta fall naturligen måste utfalla olika på den sida, som segrade, och på den som led nederlag. Hr Weern tillhörde den förstnämnda; jag åter har talat om stämningen bland de besegrade. Att bland dem rådde förbittring lärer lätt inses af hvar och en som vet med hvilken passion den sednast