Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1870, sida 2

sens räddning på bekostnad af solkets ruin (sic!) Lyckligtvis var det således ej på bekostnad af folkets välfärd, som byggnadsstyrelsen skulle räddas och Sala-banan bisallas. Och att uppoftra folkets ruin synes snarare vara en patriotisk pligt. Men andemeningen är lika befingd som ordställningen, och man vet i sanning ej, om man skall deråt mera gråta än le. Den jernbana, som nu blifvit beslutad alt sammanbinda hufvudstaden med de norra orterna, är för den förra parten af så ofantligt stor fördel, att man skulle kunna snarare anmärka, det hufvudstadssintresset blifvit dervid alltför mycket tillgodosedt. Men vi böra antaga att hon skall på samma gång lända Norrland till gagn, eftersom det är Norrlands representanter, som isynnerhetenitälskat för denna bana, och detta, såsom vi mer än en gång hört anföras, just med hänsyn till vigten I för Norrland af den mest ändamålsenliga förbindelsen med hufvudstaden. För egen del hafva vi alltid uppfattat saken så, att Falu—Irövi-banan vore den för Norrland nyttigaste banan, enär dermed öppnades den genaste förbindelsen till vestra kusten, på samma gång banan blefve en lokalbana af största betydelse. I valet mellan denna bana och Sala-banan hafva vi alltså städse gifvit den törra företrädet. Men denna åsigt hafva ,,norrlindningarne och bland dem till och med Falu-boarne, aldrig velat gilla, och deras hufvudskäl har varit: vigten af förbindelsen med hufvudstaden. Det är då icke så litet kuriöst att förnimma, hurusom hufvudstadens invånare och press sökt af all makt visa denna förbindelse ifrån sig, så snart de icke kuunat få igenom denna Sevalla-bana, som uppdykat i sednare tider. Vi missunna ingalunda Östergötland att hafva fått anslag till sin bana från Norrköping till Linköping, och skulle sannolikt, om det varit oss förunnadt att afgifva en röst i denna sak, hafva biträdt det nu fattade beslutet, för att bekämpa de s. k. Nihilisternek. Men vi hysa fortfarande den mening, att denna bana icke varit pressant för ögonblicket. Att segern nu vunnits för båda banorna genom en förening af krafter till bekämpande af det gemensamma motståndet, synes vara uppenbart. Så hoppas vi ock att man skall vinna tid att besegra de falska föreställningssätten rörande byggande af landets hufvudvägar förmedelst , koncessioner af fasta statsbidrag till en fjerdedel af anläggningskostnaden. Staten beröfvar sig härmed all utsigt att återfå sina penningar i den mån jernvägarne börja gifva afkastning och släpper derjemte deras förvaltning ur sina egna händer. Alldrafarligast är dock den korruption, hvartill detta system gifver anledning och hvilken florerat isynnerhet i Frankrike och äfven i England, då det varit vanligt att ett större eller mindre antal aktier blifvit afsatta för att vinna både representanter och andra inflytelserika personer. Så har den vunna koncessionen blifvit en handelsvara, som betalats med millioner, när den öfvergått i andra händer. Från denna korruption hafva vi lyckligwis allt hitintills varit befriade, och väl vore, om vi kunde blifva det äfven för framtiden. Påståendet att man på denna väg skulle vinna med mindre statsmedel mycket större väglängder, är ej hållbart. Hvad som här för ögonblicket besparades i statsmedel, komme att återfalla på enskilta aktietecknare, hvilkas kapitaler äro alltför väl behöfliga för den industriella utveckling, som skall bereda jernvägarne transportgods. Utsuger man näringslifvet för kommunikationerna, så dröjer det länge innan dessa få något värde. Vi hafva haft en slående erfarenhet häraf uti Göta kanal, under de första åren af denna kommunikationsleds öppnande. Det är således, enligt vårt förmenande, en god statshushållning att industrien får behålla sina kapitaler och att staten bygger dessa hufvudvägar, genom hvilkas växande afkastning staten skall småningom återfå sina kapitaler. Det är ju ganska vackert att statsjernvägarne redan lemna 3 Z netto-behällning. Om ytterligare 10 år skall man kansko hafva i behåll hela den -ränta, som de upplånta kapitalerna kräfva, och då är äfven en god del af skulden amorterad. Med ledsnad erforo vi, att det begärda anslaget till Nässjö— Oskarshamns-banan afslogs, med den knappa majoriteten af 9 röster. Det synes oss dock, att denna sak varit illa bedrifven. Då motionären om anslag till denna bana gaf den förklaring åt sin motion, att man önskade endast en tidigare utbetalning af den redan