Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1870, sida 2

man väl på ett eller annat sätt makt med marsken, i annat fall blefve det nödvändigt att gripa till kraftigare medel. Men äfven för att vinna det förstnämnda syftet eller konungens återkomst, hade man att undanrödja de hinder, som derför skulle uppställas af marsken, hvilken utan tvifvel dervid skulle understödjas af erkebiskop Olof. Detta var ett ämne till mycken sarhåga för herrarne. Upsala erkebiskop utöfvade ett stort inflytande på folket och ingenting kunde så stärka marskens sak, som den omständigheten att han hade erkebiskop Olof på sin sida. Det var dock en tröst, att erkebiskopen var så sjuklig, synnerligast nu efter sin hemkomst från Westerås, och att han på grund deraf svårligen skulle underkasta sig besvärligheterna af en resa, utan blifva hemma i sitt stift. Andra anhängare af marsken, såsom biskop Thomas m. fl., fruktade man mindre. Det var först vid middagstiden, som herrarne lemnade svartbrödraklostret, men en och en, för att icke väcka uppseende. IIerr Krister var den siste som var qvar, och när han blifvit ensam med sin dotterson, sade han, sedan han länge under djup tystnad suttit och betraktat rutorna på stengoltvet: — Må det så gå med konungen, hur det vill, mer förr eller senare måste marsken och jag talas vid! — Det talet synes redan vara börjadt, morfader — yttrade herr Jöns — fast I låten det gå genom annor man. — Du har skött sakerna väl, dotterson ... Den vilde och oregerlige herr Erik kunde aldrig bättre komma oss från ögonen. Ditt råd var godt, hade de blifvit fulltrogna vänner, marsken och han, och det hade väl kunnat ske, så hade vi fått se oss om. — Den saken var ej svår att leda ... herr