Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1870, sida 2

Erik ledde den sjelf! Hade jag så väl fått domen fäld i Westerås ... — Domen, dotterson ... den betyder föga. Det var i Westerås, som lejden bröts... domen tänker folket mindre på, den är blott sista stafvelsen i det ord, som först uttalades i Westerås. Så skall man döma här i Stockholm, liksom man redan gör det i Dalarne och Vermland, och der menar jag, att vi hafva goda bundsförvandter ... Jöns Bengtsson skakade misstroget på hufvudet. — I skolen se — yttrade dervid drotsen liksom för att vederlägga dottersonens tvifvel, — I skolen se, det dröjer ej länge, så draga de åter mot Westerås. — I ären då väl underrättad, morfader! — inföll Jöns Bengtsson. -— Sen dock väl till, att de, som föra eder talan, göra det till gagns. Vär frände, marsken, förstår sådan lek i botten, och se vi icke upp, så kan sådant slut blifva på leken, att vi falla och han står... Bågen är redan högt spänd, springer strängen, så är segren hans! Gamle herr Krister försjönk i tankar. När han efter en stund reste sig upp, strök han sig med handen öfver sitt skägg och sade med eftertryck: — Jag tänker dock dotterson, att mina händer böra vara för gamla för att spänna bågen så, att den brister i min hand ... Dessförinnan lemnar jag den dig i hinder. Farväl! Och dermed gick han och lemnade Jöns Bengtsson ensam. Om en stund inträdde åter Helmich skrifvare och bugade sig ödmjukt för sin herre. Han bar en bägare i handen, fylld med en dryck, som till utseendet liknade mjölk. Sedan han fört den till munnen och druckit, öfverlemnade han den till sin herre, sägande: (Forts.)