Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1870, sida 1

dande, som om den skugga af brott, hvilken hvilade öfver henne, icke funnits till. — Jag är skyldig till det brott, hvarför ja anklagat Nils Bosson — sade hon slutligen me en djup, graflik stämma — jag ville fängsla eder, marsk Carl, och den tjenaren, hvars samvete ej förmådde bära hemligheten utan lemnade den i svartebroderns sköte, han var min tjenare. — Fru Bengta — utbrast Carl, och han kunde ej återhålla rodnaden på sin kind — huru kunnen I djerfvas, att tala så inför mig? — Emedan I måsten veta sanningen hel! Som jag sade eder, jag längtar till klostercellens lugn . . . bär i verlden har jag intet mera att verka, intet att vinna och intet att förlora, och endast bittra minnen, endast svikna förhoppningar följa mig i ensligheten. Se derför fruktar jag icke att. säga eder allt, och jag önskar att meddela eder eu hemlighet, hvars besittning måhända skall medföra den lycka för eder, som varit mig förnekad. Hela hennes hållning förändrade skick. Hon lutade sig fram med en spänstighet och smidighet i sina rörelser, som väckte förvåning, på samma gång som elden i hennes ögon brann med en glans, som måste väcka åskädarens undran och draga honom till sig med hela tjuskraften hos en öfverlägsen anda. Hvarenda muskel i det gamla ansigtet var spänd, och armar, händer, — hela hennes kropp talade med samma makt som heunes öga. Det var som om en osynlig kraft gått ut ur hennes väsende och meddelat sig med honom, som hon tilltalade. — Det finnes en klenod — fortsatte hon — en klenod af den förborgade kraft, att den som eger klenoden ej kan drömma om ett mål så högt, att han icke skall ernå det, vore det ock... — Vore det ock ...? — sporde marsken med en viss otålighet, då nunnan tvärtystnade. — Vore det ock Sveriges krona! — tillade hon.