Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1870, sida 1

27— 2 FUAATUD BAR VARAR na borde hlifva stambana, för att i stället omfatta herr Keys i statsutskottet afgifna förslag att skänka bidrag till de enskilda banorna och serskildt ända till 50 af anlägguingskostnaden ät denna bana, hvars företråde hr Key ju derigenom erkände? Talaren visade deretter, att herr Keys förslag skulle blifva ekonomiskt ofördelaktigt för staten, samt framhöll, att östra banans främsta betydelse vore dess allmänna intresse för staten, emedan hon skulle förkorta afståndet mellan hufstaden och de södra orterna med 10 mil och blifva en hufvudbana för landet. Hvad de provinsiella intressena beträffade, ville tal. ej lägga så stor vigt, på dem, men han erinrade dock om, att banan skulle gå genom ett serdeles rikt land, sammanbinda en sådan stad som Norrköping och stora industriella anläggningar med den stora trafikleden och sålunda framkalla en stor industriell lyftning inom provinsen, hvilket ovilkorligen skulle lända till landets allmänna fördel, då det helas välbefinnande beror på delarnes. Med kalkyler visade tal. derefter, att denna banas konkurrens med vestra stambanan icke skulle tillskynda den sednare förlust, emedan den trafik, som den östra på vissa håll droge från den vestra, skulle vida uppvägas af den trafik, som hon på andra båll inledde på densamma. Derefter vände han sig mot hr Grills föreslagna bana, hvilken aldrig kunde blifva annat än en lokalbana, ehuru såsom sådan af stor betydelse. I fråga om den af regeringen föreslagna upplåningen inom landet af 4 millioner årligen till jernvägsbyggnader förmenade talaren, att densamma icke borde möta någon svårighet och att den skulle gifva jernvägsbyggandet en jemn och säker gång, i stället för om man skulle bygga med det vexlande öfverskottet å trafikmedlen. Till upplåning af 4 millioner årligen skulle man också kunna påräkna de behöfliga annuiteterna af det belopp, hvarmed jernvägsinkomsterna hittills visat sig årligen i medeltal tillväxa och hvilken årliga tillökning man väl äfven för framtiden borde kunna förutsätta. Ettsådant ivhemskt obligationssystem skulle dessutom blifva en ofantlig fördel, en sparkassa för landet. På grund af konseqvens och rättvisa förordade talaren derför anslaget till östra banan. Hr Törnfelt uppträdde derefter med ett skämtamt föredrag, hvilket ofta afbröts af kammarens skrattsalfvor. Han började med att döpa nihilisterna till mihiister, de der, sittande och fråssansde vid de egyptiska köttgrytorna, ansågo likgiltigt om andra fingo något med. Hvad som vore rättvist och billigt borde dock icke ändras af en efterföljande riksdag, så framt man ej ville, att, likasom skriften säger: ,Förliter eder icke uppå förstar, man hädanefter äfven skulle få skäl att säga: ,,Förliter eder icke uppå riksdagar! Ehuru denna bana genom sin beröring med sjön Sommen skulle blifva en konkurrent med skärgården, der tal. bodde, ville han dock afsäga sig all slägtskap med mihiismen, och röstade derför för bifall tiil östra banan. Sedan hr Lönnberg uppläst ett skriftligt anförande, hvars syftning det var omöjligt att från läktaren uppfatta, och hr Key sökt att gendrifva frih. af Ugglas inkast mot hans förslag till understödjande af enskilda jernvägsanläggningar, fick hr Lithner ordet och ville äfven konkurrera med sin förutnämnde embetsbroder i fråga om nihilisternas dop. Hr L. å sin sida döpte nihilisterna till nyhällister, hvilket namn han i går afton på hemvägen sått föreslaget af en åhörare på andra kammarens läktare. Ian fann det ej så oäfvet, emedan partiet hufvudsakligen syntes bestå af de nykomna, hvilka ej ville vidkännas någon kontinuitet med föregående riksdagar, ehuru de anfördes af en gammal riksdagsman (hr Key), som, för att åtkomma en länge bestormad fästning, ej brydde sig om, huruvida han ödelade landet rundt omkring. Dessa nya ledamöters benägenhet att åstadkomma ett afbrott i landets sunda utveckling och deras obeaägenhet mot att vidkännas någon solidaritet med föregående riksdagar, funne tal. beklaglig. Att tala om billighetsskäl i denna fråga vore således att tala för döfva öron, men talaren frågade, om det kunde vara sundt att bryta denna solidaritet och om några bolag skulle kunna våga att lyssna till statens löften, sedan man i går hört den satsen uttalas, att ingen riksdag vore bunden af en föregåendes beslut och en ny uppsättning af riksdagsmän kunde rifva ned hvad man nu lofvade dem. Ett sådant förfarande skulle alstra misstroende mot riksdagen. Han vände sig derefter mot hr Keys reservation och frågade, om man icke bakom densamma såge det stora jernvägsnotvarpet från 1869 med en mängd stora finansbolag och om de, som nu vägrade anslag, trodde sig kunna uppträda med samma kraft, när en gång 33 olika partier törenade sig för att bereda sig fördelar af staten. Han yrkade derför bifall till östra banan. Hr Per Nilsson i Espö ansåg nödvändigt att fullborda de föreslagna stambanorna och erinrade, med exempel från Köping— Hultbanan, om den olägenhet, som skulle tillskyndas staten, om den finge enskilda banor instuckna i sitt stambanenät. Dessutom varnade han hr Key för att, i fråga om anslagen till enskilda banor, för mycket lita på sina nihilistiska kamrater, ty när det en gång blefve fråga om dessa anslag, skulle de nog äfven då säga stopp. Med grämelse hade han dessutom i går hört tvenne Södermanlandsrepresentanter säga nej till nya stambanor, ehuru lokomotivpipan hade för dem ett annat ljud, när det var fråga om jernväg i deras provins. Med anspelning på en annan talare förmenade han också, att motståndskraften icke skulle blifva så stor, om det en annan gång blefve tråga om att, liksom nu af br Key föreslagits i fråga om en enskild bana genom Östergötland, bevilja 50 2, present åt en liten vacker bana från Kalmar till Halmstad för att sammanbinda Östersjön med Vesterhafvet. Yrkade bifall till östra banan. Hr Carl Ifvarsson fann underligt, om man skulle bifalla den östra, sedan man i går afslagit ——ä T — som om den skugga af brott, hvilken hvi