Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1870, sida 2

saken bättre än jag, så bören I vara förbundskausler, ty det är från denna plats, som Tysklands offentliga politik bör ledas. Jag skall då från parlamentets bänkar tala så om politik, som en 20-årig erfarenhet lärt mig det! Som bekant är, slutade diskussionen med att Lasker återtog sitt förslag. FRANKRIKE. De i går ankomna utländska tidningarne ha beredt oss tillfälle att ännu fullständigare kunna meddela innehållet af det tal, som grefve Daru höll i lagstiftande församlingen den 22 Februari, till svar på Jules Fayres bekanta interpellation. Han yttrade bland annat: Jag skall försöka att säga Er, hvarför regeringens medlemmar förstå hvarandra och äro eniga; Jag skall äfven uppgifva de skäl, hvarför kabinettet hoppas att vinna lagstiftande församlingens understöd. Euigheten mellan kabinettets medlemmar är stark, emedan den icke blott är grundad på ömsesidig aktning, utan äfven på tre skäl af så öfvervägande vigt, att hvarje underordnad meningsskiljaktighet måste försvinna för dem. Vi stå gentemot en suverän, som genom en ädel och i historien sällsynt akt frivilligt rättat sig efter befolkningens önskningar, och som redligt afstått en del af sin makt samt visar sig mer och mer besluten för att grundlägga en regelmässig frihet i ett land, som är trött af allt, undantagandes af sin kärlek till friheten. (Bra! Bra!) Denne suverän har vändt sig till vår patriotism och adopterat oss, våra personer och våra idGer. Huru härdt skulle vi icke blifva klandrade af landet och af historien, om vi hade afslagit att räcka handen till ett så stort och svårt företag. (Nytt och lifligt bifall). Trots alla föregående meningsskiljaktigheter och alla personliga betänkligheter ha vi varit eniga om att motsvara kejsarens frimodiga tillit till oss, och bans vidblifvande vid sitt första beslut — hvilket gitver sig tillkänna genom dagliga regeringshandlingar — är hufvudorsaken till och grundvilkoret för den harmoni, som råder mellan oss. (Bra!) För det andra äro vi — trots våra olika utgångspunkter — förenade, emedan vi från den observationspost, på hvilken vi befinna oss, betrakta tillståndet i Europa. Vi önska tred, en varaktig fred med alla dess konseqvenser för utvecklingen af den inre friheten och det allmänna välståndet. Detta är kabinettets politik. Vi ha bördan deraf, och man kan icke, med hr Jules Favre, säga, att denna politik tillhör det personliga regeringssystemet. Den tillhör oss, och det är vi, som bära ansvaret för densamma. (Bra! Bra!) Vi önska fredens upprättbållande och arbeta derpå af all makt, men för att det skall lyckas oss, fordras en fast hand, en ädel sjolfkänsla och en öppen blick, emedan den brand, som man kallar krig, på det sednaste decenniet rasat i Förenta Staterna, i Tyskland, i Italien och i Spanien, och, som I. veten, efterlemnar den bäst släckta eldsvåda efter sig rykande ruiner, hvilka genom den minsta gnista kunna ånyo blossa upp. Tillståndet i Europa och i den öfriga verlden är ett vigtigt skäl till bevarandet af den goda harmonien oss emellan genom den innerliga önskan, som vi alla hysa om att energiskt arbeta på befästandet af den rubbade freden. Det tredje skälet är tillståndet i sjelfva Frankrike. Vi önska — inåt som utåt — fred, fred i samhället, och den kan ej komma till stånd utan den sanna friheten, hvilken består uti att icke oklokt afväpna den offentliga myndigheten och beröfva den dess nödvändiga attribnter, utan deruti, att oppositionen på ett lojalt sätt afväpnas genom att tillmötesgå dess berättigade önskningar. (Bra! Bra!) En engelsk publicist har i 17:de århundradet yttrat: ,,Den fullkomligaste regering är den, under hvilken friheten existerar till sådan utsträckning, att ingen förnuftig menniska kan vänta någon större frihet genom en revolution. Vi ha slutit oss tillsammans för att grundlägga en regering af sådan natur, och vi skola bli trogna våra programmer, — vi äro på en gång ministrar och deputerade. Genom att byta plats, ha vi ingalunda ombytt åsigter. Den enda skillnaden mellan de bänkar, på hvilka vi sutto förr, och dem, på hvilka vi nu sitta, är den, att man från de förstnämnde framställer de frågor, som vi från de sistnämnde skola försöka besvara. (Lifligt bifall). Detta är, hvad jag bade att säga om den uppgifna oenighet, som skulle råda mellan åtskilliga medlemmar af ministören, på grund af deras olika antecedentia. Det råder alldeles ingen meningsskiljaktighet oss emellan, och man skall icke, huru man än beter sig, kunna lossa en enda sten i byggnaden af den 2 Januari, utan att denna byggnad fullständigt sammanstörtar. (Lifligt bifall). 5ch kunna vi hafva hopp om lagstiftande församlingens medverkan till vårt påbörjade verk? Vi antaga det, mina herrar, vi vänta det af Eder patriotism, och detta af följande skäl: Samma lyftning har bemäktigat sig allas sinnen efter den lagstiftande församlingens sednaste session. Den allmänna meningen öfvervinner alla betänkligheter, alla personliga betraktelser och all ovisshet; den är en kraft, för hvilken allt motstånd viker. Om det förhåller sig riktigt, om lagstiftande församlingen följer suveränen och kabinettet på den väg, de beslutat följa, icke utan försigtighet, men utan tvekan, utan reaktion och utan att se tillbaka, hvarföre skulle vi då icke mottaga denna församlings medverkan? Hvarför skulle vi försätta landet i en oro, som aldrig är utan fara, och som det i detta fall icke finnes något skäl till. (Bra! Bra!). Svaret härpå är mycket enkelt; här kunna vi ju öppet tala om våra personliga beslut. Nåväl! Om det uppstode tvist mellan lagstiftande församlingen och kabinettet, skulle vi anmoda suveränen att välja mellan ministeren och lagstiftande församlingen. (Bifall.). — — — Vi ha en vallag att skrifva, en municipallag, en allmän säkerhetslag, en decentralisationslag, ett industrielt betänkande att afgifva och en budget att förelägga, kort sagdt: vi ha en lång och besvärlig väg för oss, och så frågar man oss, innan vi börjat vår dag, hvad vi skola göra i morgon. Man förebrår oss, att vi ingenting uträtta! Man förgäter en sak, och det är, att kabinettet, som för 6 veckor sedan kommit till verlden under oro från talarestolen och oro på gatan, är nödsakadt att egna förmiddagen till statsangelägenheterna, middagen till talen i lagstiftande församlingen och natten till upptågen på gatorna. (Bra! Bra!). Låten mig ännu, mina herrar, framställa några önskningar till Er, eller, om I tillåten det, tillåten mig att gifva Er några ad. Begären framför allt icke af denna regering, itt den skall förvåna och sysselsätta verlden med ysande bedrifter eller stora öfverraskningar. Tidsingarne behöfva en id om dagen. De framät-I.