Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1870, sida 2

Då hördes steg längst bort och en bruten stämma, som sjöng: Sanhet och tro de äro drifna af by, de säga sig vilja af landet bortfly. Och i samma andetag sporde rösten: — Är du der Thorer fångvaktare? En dörr öppnades och en man kom framlinkande, skramlande med en tung nyckelknippa. — Hur är det med svennen? — sporde åter den förra rösten. — Han sofver, så jag fruktar det är hans sista dag! — Godt, Thorer, men du tager vilse... för honom här bredvid stundar den sista dagen, men nu skall det sedan först blifva riktig morgon för svennen härinne! Fårgvaktaren mumlade något innanför skägget, under det han läste upp dörren till ett fångrum. Nunnan smög sig sakta fram till denna dörr. Hon hade igenkänt rösten af den som sjungit och talat, och hon ville ej låta en stafvelse undslippa sig. Men derinne talades icke. Hon hörde blott någon syssla längst in utmed väggen, men hvad som der skedde var omöjligt att urskilja. En kedja skramlade, så var det tyst en stund, hvarunder man arbetade med något, som hon ej kunde utgrunda, och så skramlade kedjan åter igen. — Vakna nu Nils Bosson — hördes slutligen rösten af den som sjungit säga — nu begynnar din dag! Så nalkades de båda männen dörren, och nunnan gled åt sidan bort emot den andra fängelsedörren, medan hon hörde den sjungande stämman längst bort i gången: De fara ville som foglar under sky, som veta sig hvarken bo eller by. ——