Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1870, sida 1

Hon begaf sig efter återkomsten från kyrkan och sedan hon haft ett samtal med konfessorn, såsom föreståndaren för bröderna kallades, till ett aflägset rum i systrahuset. I detta rum befann sig jungfru Karin Carlsdotter och hennes gamla tjenarinna eller rättare vän, moder Inga. De hade blifvit af riddar Carl Ormsson lemnade i klostret, medan han sjelf drog omkring i landet i vigtiga ärenden, dels offentliga, dels enskildta. Båda hade bevistat morgonbönen, och båda hade med förundran sett den ovanliga myckenheten af allmogo som tillströmmat. För öfrigt lefde de liksom afsöndrade från verlden och kände intet af hvad som tilldragit sig derute, allt sedan herremötet i Söderköping. — Hvad vilja väl alla dessa menniskor, som omgifva klostret? — hade jungfrun frågat, när de inkommit i sitt rum. Mor Inga hade derpå icke svarat, utan styrt med hopläggandet at jungfruns och sin egen kappa, hvarunder hon dock sett högeligen allvarsam ut. Karin hade derför upprepat sitt spörjsmål. Folket — hade då den gamla svarat — hvad kan jag veta, jungfru Karin.... Dock kan en väl tänka, hvem det gäller, när bondepinaren finnes inom klostret. ... — Jösse Eriksson, den gamle dalfogden .... men hvad skulle de vilja honom! IIan har ju alldeles ombytt sinne och höjes till skyarne af både bröder och systrar i detta kloster. — Bönderna mena nog annorlunda, jungfru — hade mor Inga upplyst — och mot dem har han sitt gamla sinnelag qvar, fast han skapar sig from och ödmjuk inför konfessorn och abedissan och gör frikostiga gåfvor till deras kloster. Jag hörde honom säga, det var i förliden vecka, till abedissan, att han hoppades, det snart den tid skulle komma, då bönderna skulle få lika godt igen... och han sätter sitt hufvud så högt, som han någonsin gjort... I skullen hafva sett i dags