Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1870, sida 1

LUUTLUBURG. HANDÄLIUID-A följd häraf, nödgas att vakna upp ur den förstening och försoffning, hvari hon försjunkit. Hon och hennes målsmän skola nödsakas i anda och sanning erkänna och tillämpa protestantismens princip samt åter låta den ärliga forskningen och sanningssträfvandet komma till sin rätt. Och så vänta henne visserligen kamp och strider; men det skall ytterst lända henne sjelf till fromma, ty strid är lif. Ni lärer icke vänta, hr redaktör, att jag, efter att hela dagen ha åhört de vidlyftiga debatterna, skulle på den nattliga timma, jag egnar åt nedskrifvandet af dessa rader, lemna Eder ens en sammanfattad redogörelse för desamma. Blott det vill jag nämna, att fördragsamhetens talan blifvit af många ledamöter i båda kamrarne förd med stor talang. Bland Göteborgs representanter och Göteborgarne hafva i reformvännernas leder kämpat hrr Ehrensvärd, Ch. Dickson, Rydberg, Wijk och Winkrans; bland motståndarne, såsom Ni väl lärer veta, ingen. Skulle jag anse mig böra såsom företrädesvis lysande framhålla något af de många utmärkta anförandena för reformen, skulle jag önska fästa uppmärksamheten på hr Ribbings yttrande i andra kammaren. Under sin i formen så lena, men i sak så skarpa dialektik valde han bokstafligen till stoff alla hrr Rundgrens och Liss Olof Larssons vidlyftiga argumentationer emot lagförslagen. Jag skulle önska kunna här återgifva hans briljanta utläggning at budet om kärleken till nästan, i dess tillämpning på statsoch samhällsförhållandena, samt hans utredning af begreppet om den kristliga staten, hvilken utredning han slöt med den förmaningen, att vi skulle se till, att vi ej skyddade vår kristliga stat så, att vi sjelfva visade oss okristliga. Och icke mindre pikant var hr Ribbing, då han upptog till bemötande de uttalade farhågorna för katolicismen och till deras lugnande erinrade om huru den verkliga katolska kyrkans, d. v.s. de katolska folkens, ställning gestaltade sig till den kyrka, som i konciliet i Rom sysslade med sina barnsliga sörsök att föreskrifva den bildade verlden hvad den skall tro; eller då han till besvarande upptog den frågan, huru judarne förhålla sig till det, som finnes i kristendomen, men som saknas hos den. De visade det, sade han, genom sina handlingar. Förbryta de sig mera än de kristna mot landets lagar? Nej, de göra det icke. Och huru förhålla de sig med hänsyn till budet om kärleken till sina likar? Svaret, sade herr Ribbing, är så bekant, att jag såsom kristen nästan blyges för att uttala det. Han anmärkte slutligen, att sedan vi genom våra lagar ställt så till, att judarne ej få vara annat än handlande, så förklara vi, att, de duga endast till schackrare. Sålunda förebrå vi dem hvad de blifvit genom våra fel. Hr Liss Olof Larsson vår den ende bland representanterna af allmogen, som med någon utförlighet yttrade sig emot reformen, men så gjorde han det så mycket grundligare. Det var för öfrigt en anmärkningsvärd öfverensstämmelse mellan hans argumentation och den, som i första kammaren användes af biskop Beckman. Den värde Leksands-representanten kan visserligen icke mäta sig med sin högvördige själsfrände i dialektisk klyftighet, men onekligt är, att han i sormelt hänseende gör sin sak särdeles bra i förhällande till sin ståndpunkt. Såsom jag redan på förhand underrättat Eder, var den gamle Medin bland de ifrigaste motståndarne. Deremot öfverraskade Jöns Pehrsson de talrika åhörarne med ett understöd för reformen. De flesta af de andra framstående representanterna af allmogen yttrade sig för öfrigt för förslaget. Så Per Nilsson i Espö, Sven Nilsson i Österslöf, Carl Ivarsson, O. Bosson Olsson m. fl., att icke tala om Nils Larsson i Tullus, som med vanlig logisk skärpa replikerade Liss Olof Larsson. En motståndare till förslaget vid 1867 års riksdag, grefve Tenning Hamilton, höll sig nu tillbaka. Då utgången var känd, ville han troligen icke onödigtvis blanda sig i striden. Hr Nordström deremot var angelägen låta veta, att han utie, slöt henne i sina armar ocb Hor