Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1870, sida 3

Nils tog testamentet, bugade sig och försvann. Marsken vände sig derefter till drotsen. — Vi återse hvarandra i Stockholm — sade han. — Jag menar, att I ären der så fort som jag, fast I resen sjöledes, ty vinden blåser god norrut ... jag skall dock icke låta vänta på mig, fast jag nödgas taga vägen öfver Nyköping. Dermed helsade han och gick. Drotsen och hans dotterson stodo qvar, men båda iakttogo tystnad, tills slutligen den förre yttrade liksom för sig sjelf: — Högan häst rider min stolte frände ... kan dock hända att benen brytas under honom! — Det sker icke förrän i utförsbacken! — tillade dottersonen med ett fint, spetsigt leende. 8. Klostersystern. I ett af rummen på Kastelholms slott på Öland satt en kulen hösidag något öfver en månad efter mötet i Söderköping herr Erik Puke. Han satt med hufvudet lutadt mot venstra handen, medan den högra fördes fram och åter utefter bordskanten. Riddarens tankar voro dock på helt annat håll, det syntes af hans blick och af det egna leende som krusade hans läpp. Han hade för blott några dagar sedan kommit från en tärd till Bottnen, såsom landet rundtomkring Bottniska viken kallades. Der uppe hade han haft åtskilligt att beställa, sedan han för ett ar år tillbaka vistades der, innan han på Engelbrskis uppmaning förenade sig med honom och grep till svärdet mot fogdarne i Norrland. Dels sjelf, dels genom sina höfvidsmän tog han ej blott Kastelholm, som han sedan dess egt i förläning, utan äfven Faxehus, Styrnäsbolm och Kryssborg. Kanhända var det minnena från denna tid, som nu hägrade för honom, blandade måhända med