En annan fråga är om våra former medgifva den , motiverade dagordningen och, om de göra det, hvad följden skulle blifva om vi tillegnade oss äfven detta bruk från andra länders parlamentariska församlingar. Jag föranlåtes beröra detta ämne af ett yttrande, som under gårdagsdebatten fälldes af hr A. Bergström, representanten för Kristianstad. Han höll ett litet föredrag om interpellationsrätten och erinrade ganska riktigt hurusom vi hos oss vunnit denna vigtiga rätt utan alla författningsstrider, såsom något detder föll af sig sjelft genom ministrarnes närvaro i kamrarne, och han Jät i sammanhang härmed förstå, att den borde med en viss sparsamhet begagnas, anseende han grefve Posse halva i sitt svar gått längre än han bordt, då han deri framställt nya interpellationer. Emellertid blandade han sig så tillvida sjelf i debatten, att han replikerade grefve Posses yttranden i afseende på tiden för beslutet om inställande af andra beväringsklassens öfningar och i afseende på lämpligheten att använda beväringssonden till en ny stams uppsättande, hvarförutan han förklarade, att interpellationen i hvad den rörde femte hufvudtiteln blifvit nöjaktigt besvarad. Han kunde derföre, tillade han, väl finna sig föranlåten formulera en motiverad dagordning, men som han ej ville införa några nyheter, nöjde han sig med att helt enkelt yrka att man öfvergick till dagordningen. Den lärde ledamoten har, såsom Ni vet, den lilla svagheten att gerna vilja låta verlden märka den förtroliga kännedom han eger om andra länders parlamentariska bruk. Ni erinrar Er helt säkert, då i början af 1867 års riksdag en arbetsordning skulle uppgöras för kammaren, huru han briljerade litet smått med sin kännedom om den danska författningen, hvilken så lifligt sysselsatte hans sinne, att han emellanåt var på väg till och med att glömma innehållet af den svenska. Huruvida han icke nu, då han fällde sitt yttrande om motiverad dagordning, äfvenledes förbisåg huruvida en sådan här skulle kunnat formenligt föreslås och af talmannen underställas kammarens pröfning, lemnar jag derhän; men säkert är, att om det låtit sig göra, hade det in casu varit ett mycket äfventyrligt experiment, för hvilket en betänksam vän af regeringen bort taga sig väl till vara. Det borde ihågkommas, att striden mot vederbörande minister för tillfället fördes af den, som betraktas såsom ledare af ett parti, eller en fraktion om Ni så behagar, hvilken räknar en mycket öfvervägande majoritet inom kammaren och bland hvars ledamöter ett flertal äro så föga förtrogna med de parlamentariska sedvanornas subtiliteter, att de helt säkert ej skolat fatta betydelsen af ett vid en votering om en sådan dagordning åt en minister och en regering gifvet förtroendeeller misstroendevotum. Men, hr Redaktör, betydelsen af ett sådant votum, om det egde rum, är en fråga som kan förbrylla äfven den som tänkt något mer öfver parlamentariska och konstitutionella förhållanden, än som antagligen är fallet med majoriteten af andra kammarens ledamöter. Supponera att hr Bergström formulerat sin motiverade dagordning, innefattande en förklaring att ministrarnes explikationer varit tillfyllestgörande, och supponera vidare att landtmannamajoriteten, hållande sin ledare om ryggen, kort och godt förkastat densamma. Detta hade utan tvifvel varit, efter vanliga parlamentariska begrepp, ett misstroendevotum mot regeringen från kammarens sida. Men huru skulle regeringen ha tagit den saken? Andra kammaren är icke riksdagen, lärer man från åtskilliga håll ha invändt, och ansett regeringen kunna och böra i lugn afvakta resultaten af de gemensamma voteringar i anslagsfrågorna, som komme att ådagalägga om hon. egde majoritet eller ej inom riksdagen i sin helhet. Hvartill skulle emellertid under sådana förhållanden den motiverade dagordningen ha tjenat? Ni finner att man ännu är långt ifrån på det klara med den saken, och att det derföre är bäst att hålla inne med de motiverade dagordningarne, till dess man kommit något närmare lösningen af det konstitutionella problemet om kamrarnes relativa betydelse, om hvilket för någon tid sedan en pikant polemik fördes mellan Aftonbladet och den bekante signaturen J. A. H(azelius) ). ) Red:n af H.-T. delar i det hufvudsakliga den ärade korrespondentens uppfattning af den motiverade dagordningens stora betydelse. Men ställande oss på oppositionella interpellanters ståndpunkt, hafva vi vid ett par tillfällen ej kunnat undgå att anmärka, det de bordt vara beredda