rarne tillförsäkrade för längre tid än nu är fallet och åtminstone för tre år i sender. Härförutar synes intet tillfredsställande resultat, vare sig: konstnärligt eller i ekonomiskt afseende. kunns ernås. Komiterade hafva med ledning af teatrarnes räkenskaper för de senare åren sökt visa, at under de ofvan uppgifna väsentliga vilkoren utgifterna böra kunna i allmänhet betäckas af de inkomster, som äro att påräkna. Komiterade hafva slutligen, med anledning af chefens för hofförvaltningen derom väckta fråga, tagit i öfvervägande, huruvida det kunde vara lämpligt och önskvärdt, att formen för de k. teatrarnes vård och förvaltning blefve förändrad. Komiterade, som visserligen anse teaterinstitutionen vara af den betydelse för samhället, att den förtjenar att från statens sida med intresse omfattas och understödjas, hafva dock ansett teaterns förvandling till en statens inrättning medföra så stora svårigheter, att den icke bör ifrågakomma. Komiterade hafva i det föregående visat de nästan oöfverstigliga hinder, som möta teaterangelägenheternas behandling i vanlig administrativ ordning, och då dertill kommer, att det ekonomiska resultatet af teaterns verksamhet omöjligen låter sig på förhand med noggrannhet beräknas, så skulle, utom de bestämda årliga understödsmedlen, å riksdagens sida tagas i anspråk anvisandet af ett kreditiv eller ett förslagsanslag, hvars olämplighet i detta fall icke torde behöfva vidare ådagaläggas. Den andra ifrågavarande utvägen, att teaterns uppehällande borde öfverlemnas till den enskilda löretagsamheten, hafva komiterade jemväl funnit serdeles betänklig. Om äfven en dramatisk teater af värde skulle kunna på enskild väg åstadkommas, hafva komiterade dock ansett alldeles osannolikt, att någon enskild person skulle finnas hågad att, äfven med åtnjutande af något understöd, uppehålla en stående lyrisk scen, som krätver så ojemförligt dyrbarare hjelpmedel och medför en så mycket större risk, utan att denna motsvaras af utsigten till någon synnerlig vinst eller fördel. Betänkligt måste det också synas, att till enskildas förfogande öfverlemna de k. teatrarnes nuvarande värderika tillhörigheter, då det knappt blefve möjligt att stadga verksamma kontroller eller erhålla tillräckliga garantier för deras tillbörliga vård och återställande deraf framdeles. Om den uppfattning är riktig, enligt hvilken teatern utgör en institution af alldeles egen beskaffenhet, som icke utan stora olägenheter kan inpassas bland statens förvaltande verk, och icke heller utan fara för dess högre ändamål kan såsom en blott och bar industri öfverlemnas åt enskild företagsamhet, synes deraf naturligen framgå, att om denna institution skall fortfande med understöd af offentliga medel upprätthållas, den icke kan umbära det skydd och den serskilda omvärdnad, hvarmed k. teatern alltifrån sin stiftelse städse varit af Sveriges konungar omfattad. Komiterade hafva i det föregående haft tillfälle att omtörmäla det sätt, hvarpå teaterangelägenheterna besörjas i de länder, der offentliga teatrar underhållas utan att vara egentliga statsinstitutioner. I vårt land saknas emellertid den instans, som annorstädes har sig behandlingen af dessa ärenden uppdragen, nemligen en serskild minister för det regerande huset, med eller utan samband med högsta målsmanskapet för de sköna konsterna. Före år 1863, då det nu gällande teaterreglementet uttärdades, föredrogos angelägenheter beträffande k. teatern i samma ordning som frågor rörande det k. hofvet. Denna form för föredragningen atsåg utan tvifvel att åt nämnda ärenden vinna en erforderlig ekonomisk utredning och en sådan förberedande behandling, som bäst befrämjade teaterns ändamål. Komiterade, som icke förbise vigten; deraf, att en i möjligaste måtto mångsidig icke mindre ekonomisk än äfven litterär och artistisk pröfaing kommer den lyriska och dramatiska scenens angelägenheter till del, hafva emellertid, på de grunder, som ofvan blifvit i underdånighet anförda, funnit sig icke böra ingå i de detaljbestämmelser, som i detta afseende kunna vara änlamålsenliga.