Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1870, sida 3

(Insändt.) Om våra stormakter. Ehuru vi hafva många anledningar att glädjas öfver att lefva i upplysningens 19:de århundrade, är denna glädje icke oblandad, då vi tänka på det förfärliga, ännu rådande barbari, som ligger deri, att kultiverade folk, midt under en skenbar fred och ömsesidiga vänskapsbetygelser, stå rustade mot hvarandra med talrika härmassor, oaflåtligt sysselsatta att anlita all uppfinning, alla snillets bemödanden samt oerhörda kapitaler, till att komplettera och fullkomna inrättningar och maskiner ämnade till menniskoslagtandet. Med skäl kan man instämma med Camille klamarien i det yttrandet, ,,att så länge krigets förfärliga, ödeläggande barbari qvarstår och ännu eger talrika anhängare, har menniskoslägtet, oaktadt all upplysning, ännu ej hunnit sin ynglingaålder. Vi äro ännu barn, säger nämnde författare, ,, men eftertankens tid kommer, och då skall äfven detta afskyvärda gissels välde upphöra. Tröttade af tanken på krigets eländen, nedtryckta af alla de band, hvarmed dess möjlighet hämmande ingriper såväl på menniskoandens fria utveckling som på industri, handel och samfärdsel emellan folken, trots de lättade kommunikationerna för både varuoch tankeutbytet, börja fredsröster höjas i alla länder, och redan detta synes båda morgongryningen till en sällare dag. För att frambålla möjligheten af denna lugnande förhoppning vilja vi kasta en hastig öfverblick på våra stormalter, både de, som benämna sig med Guds nåde, tröstande på bajonetternas makt, och de som grunda sig på förnuft och mensklighet. Första rummet bland de politiska