terligaro förhandla med dem; men herrehuset har, detta oaktadt, med alla röster mot 20 förkastat regeringsförslaget. I fall I viljen beträda denna väg, — sade han — så skilja sig våra vägar så mycket från hvarandra, att vi måhända icke mera skola mötas — men junkrarne i herrehuset voro sasta i sitt beslut. Före år 1866 var det alltid deputeradekammarens opposition, som gjorde Bismarck lifvet surt, ja, som t. o. m. tvang honom att till den. grad sätta sig öfver dess beslut, att han i nära två år måste regera utan någon lagligen antagen budget. Etter 1866 års segrar och upprättandet af nordtyska förbundet har bladet emellertid vändt sig. Deputeradekammarens national-liberala masioritet ser i Bismarck företrädesvis fallbordaren af det tyska enhetsprogrammet samt den man, som på relatift kort tid höjt Nordtyskland till en förut okänd makt och anseende i utlandet. Det mationalliberala ppartiet är på långt när icke belåtet med Bismarcks begrepp om det konstitutionella systemet och den författningsenliga friheten; det har just i författningsfrågan mer än en gång sammandrabbat med honom. I Men partiet har likväl vanligen gifvit efter för förbundskanslerns anspråk, emedan han Ipå samma gång visat sig villig att befrämja dess älsklingsplaner med afseende på utvidgningen af förbundsförfattningens område. Herrehuset deremot, som förr var regeringens fasta stöd under konflikten med det liberala partiet, och som är den del af representationen, med hvilken grefve Bismarck eljest måste antagas hafva de flesta åsigterna gemensamt, har efter sår 1866 alltmer och mer lagt i dagen sin missbelåtenhet med regeringspolitiken. llerrehuset — eller åtminstone dess feosdala flertal — hatar nordtyska förbundet, semedan det hotar att förminska det specifikt preussiska väsendets betydelse och tvingar regeringen att göra allebanda liberala experimenter; det hatar nordtyska parlamentet, som så småningom fråntagit den preussiska landtdagen en väsendtlig del af dess verksamhetsområde och hotar med att ytterligare nedtrycka dess betysdelse. Redan förliden höst gaf sig detta missnöje luft i en protest från den förre justitieministern grefve Lippes sida mot det nordtyska förbundets kompetens i civila lagstiftningsfrågor. Grefve Bismarck var då på Varzin, men underrättelsen om denna opposition från herrehusets sida uppfyllde honom med liflig harm, och i ett bref till fursten af Putbus yttrade han, att ,,han skulle krossa detta motstånd med sin häl. I herrehuset synes man dock icke lägga förbundskanslerns hotelser vid sig så mycket, som i deputeradekammaren. Oppositionen har för andra gången upprest sig med anledning af frågan om landtdagssessionens ajournering. RegerinIgen önskar, att mötena skulle ajourneras från den 14 dennes — då nordtyska parlamentet öppnas — till den 2 Maj för att då ånyo upptaga förhandlingarne om det förelagda förslaget om kretsordningen. I deputeradekammaren är man gynnsamt stämd för ett sådant uppskof, måhända mest derföre, att de flesta deputerade, som stillika äro medlemmar af nordtyska parlamentet, hellre vilja deltaga i den sistnämnda representationens förhandlingar, än i deputeradekammarens tröttande debatter. I herrehuset deremot anser man det vara nedsättande, att den preussiska landtdagen skulle skjutas åt sidan för nordtyska parlamentet som en öfverordnad institution. Den 5 dennes meddelade statsminissteren herrehuset, att landtdagssessionen önskades uppskjutas till den 2 Maj. Presidenten, grefve Stolberg-Wernigerode, förordade, att frågan skulle hänvisas till expeditionsutskottet, men grefve Lippe föreslog — ,i betraktande af sakens vigt — att den skulle hänvisas till ett särskildt utskott af 15 medlemmar, som den 7 dennes aflemnade sitt betänkande. Som man af telegrammet funnit, var grefve Bismarck sjelf närvarande vid detta möte. Grefve Mänster föreslog i utskottets namn att förkasta regeringsförslaget. Inrikesminisstern Eulenburg och justitieeministern Leonhardt uppmanade deremot på det enträgnaste att antaga ajourneringen. Af Bismarcks tal förtjenar framhållas den del, der han beklagar sig öfver, att man i berrehuset alltid uppställde Preussen och förbundet som hvarandras motsatser: , Preusssen är lika väl representeradt i förbundet som här, och jag får en gång för alla uttala mig mot denna oberättigade rivalitet. I Det, att stora nationella intressen sättas i spetsen, är icke liktydigt med Preussens nedsättande. Det är beslutadt, att nordtyska parlamentet oeh den preussiska landtdagen icke få sammanträda på samma tid; i fall I tron, att detta endast gäller för de andra förbundsstaterna, men icke för A LEn Vv der. sälen nere Lat NR NA TR ss INR ENSTLRA TR VA