Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1870, sida 2

flickan — och det skulle aldrig hafva kommit så längt, om jag fått tala vid marsken i går. — Så anser du mig icke förtjena slik död: — svarade riddaren. — Nej, nej ... I även en tapper riddare och min frändes redlige vän, jag vet det... jag hörde hvarje ord i kapellet ... I skolen lefva, riddare, och allt skall blitva godt igen ... O, dröjen blott, medan jag får tala vid min frände! Kämpe, strid ... I kumen nog hålla dessa personer ifrån eder ... Om några ögonblick skall marskens befallning vara här! Riddaren log ett leende af vemod och kysste Britas panna, i det han sagta satte henne ned på marken. Derpå tog han fram under manteln sin gyllene riddarkedja och hängde om barnets hals samt lade handen på hennes hufvud. — Gud välsigne dig barn och gifve dig den högsta lycka, som kan falla på en dödligs lott . Men låt mig gå min gång ... sjelfve marsken kan härutinnan intet ändra ... Och när du blir vuxen en gång, gif då Broder Svenssons riddarkedja åt den, som du unnar bäst! Ännu en gång kysste han barnet, och hans ögon stodo fulla at tårar. Derpå förde han henne till Nils Bosson, vinkade med bortvändt ansigte, att han skulle föra henne undan, och gick så med fasta steg fram till ringen, der den röde svennen stod, som nu omfattade sitt svärd med båda händerna. Brita så godt som flög upptör trapporna till marskens boninn nn.... Orolig gick Carl Knutsson fram och åter i sitt rum. Väl betänkte han i sitt sinne allt som hade tilldragit sig under de föregående dagarne och senast efter mötets slut dagen förut. IIan stannade litet emellan, än framför den stora spiseln, der kettilsvennen uppsjort eld i den tidiga morgonen, än framför ett af fönstren, hvars tunga förhängen hindrade dagen att infalla. Men ingen