Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1870, sida 2

ken, medan han uppehöll dess fäste med den ena handen. En hemsk aning genomflög vid denna åsyn Britas själ, och denna aning blef verklighet, då hon såg från andra ändan af gården en hög riddare i blå mantel framledas af tvenne svenner. Det var Broder Svensson, och aldrig hade väl hans öppna, redliga ansigte strålat af en högre skönhet, än i detta ögonblick. Hans panna var så lugn och hans blick så klar, att blotta åsynen af hovom skulle hafva väpnat tusende armar att rycka honom från hans fiender. Men i stället för dessa tusende stod der nu en liten darrande flicka, ett barn såsom hans sista bundsförvandt. Med liljehvit kind och högt klappande hjerta sprang hon fram mot svennerna, som ledde riddaren, och utsträckte sina händer mot dem. — Dröjen, dröjen — ropade hon — det får icke ske, det skall icke ske... jag vill tala vid marsken! Svennerna stannade. De kände väl marskens gunstling, och de kunde icke begripa, huru hon kommit in eller hvem som gaf henne mod att träda emellan dem och hans blodiga gerning. Nils Bosson nalkades långsamt för att draga flickan tillbaka, men hon omfattade riddaren med begge sina armar och grät och bad, att man skulle dröja, tills hon fått tala vid marsken. Alla insågo gagnlösheten af hvarje uppehåll och omöjligheten af, att barnet skulle kunna utverka riddarens benådning, och de önskade derför, att detta onödiga uppehåll måtte så fort som möjligt öfvervinnas. Men riddaren lutade sig ned och lyfte upp flickan på sin arm. — Barn, barn — sade han med rörd stämma — hvem har skickat dig :.. detta är ingen syn för dina ögon. — Guds moder har skickat mig — svarade