Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1870, sida 2

städes blef han länge stående, utan liksom jagades från det ena stället till det andra. De bibliska bilderna, hvilka voro invirkade mellan blomsterrankor i de rundtomkring väggarne upphängda tapeterna, tycktes med undrande ögon blicka ned på rummets herre, hvars irrande blick icke tycktes finna något mål att hvila på. Men plötsligt stannade han och lyssnade, Steg af en som närmade sig hans rum hördes först mattare och aflägset, så allt starkare, tills slutligen en hand fattade dörrläset. Ögonblicket derefter steg en äldre man öfver tröskeln. Det var marskens hofmästare, en gammal trotjenare, hvilken kände alla slägtens förhållanden och var den med lif och själ tillgifven. Marsken fästade sina ögon med orofull spänning på hofmästaren, som sorgsen skakade sitt grå hufvud, i det han sade: — Obeveklig, herre, är den stränge riddaren ... — Obeveklig? — upprepade marsken — obeveklig, säger du... har han då rätt uppfattat ditt ärende? — Fullkomligt — svarade gråhåringen — och han kallar det vankelmod af eder ... Jag bad och besvor honom, men han log åt mig, klappade mig på axeln och sade: Broder Svensson häller sin riddareära högre, än att han genom en neslig flykt skulle sätta en evig skamfläck på henne! — det kan du helsa din herre... En ståtelig riddare är det, marsk, det säger jag, så gammal jag är, och gerna hade mina gamla ögon sett, om den kalken kunnat tagas ifrån honom, som I nu räcken honom... — Huru synes dig, gamle, har jag kunnat handla annorlunda eller har jag mera att bjuda den stolte riddaren?