Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1870, sida 2

ärer väl hvarje lugnt tänkande icke kunia annat än finna dessa åtgöranden från de oförsonliga nära nog vanvettiga. Det synes emellertid vara säkert, att agiatorerna velat bringa å bane en revoluion vid det tillfälle, då Rochefort häktales. På hufvudstadens gator och i den nära liggande byn Belleville byggdes barrikader under nätterna mellan Måndag och Tisdag samt Tisdag och Onsdag. Den bekante vapensabrikanten Lefauchaux fabrik plundrades på 10 gevär och 300 revolvers. Barrikaderna lära dock i allmänhet icke varit särdeles starka; en mäste dock tagas af parisergardet. De häktades antal tyckes varit 250 å 300; antalet sårade ha vi ej sett uppgifvet. Upphofsmännen härtill äro antagligen de socialistiska agitatorerna. Destovärre synas dessa utöfva ett rätt stort inflytande på en del af hufvudstadens arbetarebefolkning, likasom de äfven på den sednaste tiden gjort förnyade försök att demoralisera armen genom spridande af upproriska skrifter, lemnande af understöd åt uppstudsiga soldater, 0. 8. v. ENGLAND.Den 8 dennes öppnades det engelska barlamentet, som det heter, med ett tal af premierministern, eftersom drottning Victoria af sjukdom var förhindrad att öfvervara ceremonien och sjelf uppläsa throntalet. Att den irländska frågan åter skall spela en hufvudroll under denna session, vet man af ministrarnes yttranden vid åtskilliga tillfällen. Nästan lika stora svårigheter erbjuder för närvarande den engelska arbetarebefolkningens sorgliga ställning. De s. k. trades-unions (arbetareföreningarne) ha till en del sjelfva bidragit dertill, enär den begärda förhöjningen på arbetslönen i förbindelse med arbetstidens nedsättande gjort det utomordentligt svårt för de engelska sabrikanterna att konkurrera med den utländska industrien. Arbetslösheten — på grund af inskränkt eller helt och hållet inställd fabriksdrift — har i flera distrikter framkallat den största nöd. I London förekomma oupphörligt berättelser om porsoner, som dött af svält och köld. Under dessa sörhällanden har den af oss flera gånger omtalade föreningen till befrämjande af arbetares emigration, helst med understöd at statsmedel, fått en mängd anhängare. Den 3 dennes hade en deputation från denna förening audiens hos Gladstone. Deputationens ordförande var hertigen af Manchester, och bland dess öfriga medlemmar voro: biskopen af Westminster, amiral Elliot, general Denison, lord George Hamilton samt flera medlemmar af parlamentet. Hertigen af Manchester presenterade deputationen och framhöll, att föreningen utan understöd af staten knappast skulle kunna lösa sin uppgift, under det staten å andra sidan genom att befolka sina kolonier med det öfverflöd at arbetskraft, som fanns 1 landet, skulle förebygga pauperismens hotande spridning. Hertigen tillade, att de arbetare, om hvilka det här var tal, icke tillhörde föreningar, som sökte skrufva upp arbetslönen, utan tvertom män, som blott önskade arbete för att undandraga sig den största nöd. Han tillade, att en besigtning af tre lik nyligen gifvit vid handen, att de rentaf dött af svält;-två af dem hade varit i sin kraftsullaste ålder. Föreningens sekreterare, Jenkins, talade derefter och förordade, att en stor mängd arbetare öfverfördes till kolonierna. Han trodde, att detta skulle vara en stor välgerning, icke blott för arbetarne, utan äfven för de många distrikter i kolonierna, som behöfde odlas. Från alla landets trakter hade han mottagit böneskrifter från arbetarefamiljer, som önskade utvandra. Föreningen uppmanade derföre regeringen att sätta sig i förbindelse med koloniernas regeringar och skafla sig upplysning om, hvilka slags arbetare, som behöfdes i de olika trakterna. Om det visade sig, att kolonierna behöfde arbetskrafter, hoppades man att regeringen skulle bestrida transportkostnaderna. På arbetarnes vägnar anmärkte Patter, att snar hjelp vore af största vigt, enär mängfaldiga familjer redan pantsatt nästan allt, hvad de egde, och med förtviflan motsågo framtiden. Gladstones svar var välvilligt, men undvikande. Han lofvade, att hela deuna vigtiga sak skulle på det noggrannaste bli pröfvad i ministerrådet, samt tillade, att det isynnerhet var två bland haus kolleger, hvilkas åsigter voro at betydelse, nämligen kolonial-ministern lord Granville och skattkammarkanslern Lowe. ,Times, som redan förut uttalat sig mot emigrationsföreningens planer, är missbelåten med, att premierministern gifvit deputationen en obestämd förhoppning, i stället för att genast förklara, det hvarje