Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1870, sida 1

skens person, behöfdes icke för att framkalla en befallning att gripa riddaren och föra honom fängslig tillbaka. 7 En morgon hos Carl Knutsson. Det var tidigt den följande morgonen. Dagen hade ännu ej fullt inbrutit, då Brita Carlsdotter, marskens syskonbarn, stod färdigklädd att lemna det hus, der hennes fader bodde under mötet i Söderköping. För vår tid förefaller denna tidiga timma strida emot alla reglor för eu sund och förnuftig lednadsordning, och man öfverlåter åt arbetaren att begagna sig af denna tid på dygnet, medan man sjelf öfverlemnar sig åt hvilan och sömnen. Men på denna tid fanns derutinnan en jemlikhet mellan höga och låga, att båda älskade dagens ljus för sitt arbete eller sitt nöje och nattens mörker för hvilan. Man hade ännu icke kommit till den besynnerliga åsigt, som gör natten till dag och dagen till natt och som gör detta till ett kännemärke på höghet och förnämhet, så att all sammanblandning med den enfaldiga hopen göres omöjlig. Det enskildta lifvets förhållanden voro mera enkla och naturliga, och der var ännu den svenske herremannen — åtminstone med högst få undantag — en föresyn för allmogen, liksom ock lifvet på hans gård föga skilde sig från den förmögnare bondens. Det var således alldeles icke någon ovanlig timma i riddar Carl Thordssons bem, att finna dess medlemmar uppstigna, men väl var det något ovanligt att sinna Brita beredd att gå ut i den då stora och förhållandevis folkrika staden. Flickan utvecklade också en egon ifver i alla sina åtbörder, och hon torkade litet emellan sina rödgråtna ögon.