ning utanför hans bostad, i anledning af hans 25-årsjubileum som professor, tackade han från sitt fönster och yttrade bland annat: ,I talen om geni, mina vänner; jag vill tala till er om hvad andens outtröttliga arbete i en bestämd riktning kan bringa det till — här? ligger till en stor del geniet — -Märkvärdigt nog, skulle storthingets höfdingar för landets båda motsatta hufvudpartier, Schweigaard och Ueland, gå bort nästan samtidigt. Det är dock att märka, att Ueland under årens lopp småningom alltmer närmade sig Schweigaard, som på sednare tiden, under bondepartiets sträfvande efter förändringar i hela vårt statslif, blef starkt konservativ. Man har velat klandra Schweigaard för det han icke i den stora frågan om årliga storthing förblef konseqvent, utan sista gången, då denna vigtiga reform gick igenom, röstade mot densamma, efter att förut ha röstat för den. Men han motiverade detta med följande öppna yttrande till bondepartiet: ,Jag vill icke vara med om att spela makten öfver i andra händer än dem vår grundlag en gång har bestämt. Schweigaard afled icke fullt 62 år gammal, just i lagom tid för sig sjelf vid ålderdomens inträdande och då han skulle börja att stå ensam i verlden, men många år för tidigt för oss, som absolut ingen annan ha att fylla hans toma plats med. Han var en arbetets man, hvilken ensamt på storthinget användt 7 å S fulla år af sitt lif, såsom en talare nämnde vid hans graf. På honom kunde man tillämpa Thiers ord vid en stor fransk statsmans graf: , Han visste vil, att den enda oafundsvärda belöning, fosterlandet har att erbjuda sina store män, är att ständigt pålägga dem nya bördor och fordra nya tjenster af dem. Professor Schweigaards och hans hustrus jordfästning egde rum i Lördags uti den rikt smyckade Trefaldighetskyrkan, der sorgegudstjenst förrättades. Ett så storartadt deltagande ha vi aldrig bevittnat; det var i sanning ett helt folk, som deltog. Tusental efter tusental bildade det ofantliga sorgetåget; alla de närliggande städerna hade skickat sina representanter. I går firades en sorgehögtid i studentföreningen, vid hvilken jurisprofessor Aubert höll talet. Till denna högtidlighet hade Upsala studentkår skickat ett vänligt minne, som gjorde det bästa intryck. Den skicklige norske bildhuggaren Middelthun tog ett gipsaftryck af Schweigaards dödsmask, och det talas redan om att resa hans staty i brons på en at våra offentliga platser.