Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1870, sida 1

Från Norge, (Korrespondens till II.-T.) Kristiania den 8 Febr. 1870. Anton Martin Schweigaard. Hos oss talas för närvarande naturligtvis icke om annat, än den omätliga förlust vårt land lidit genom professor Schweigaards död, hvarom jag här nedan skall lemna en för ett bref lämplig framställning, öfverlemnande den utförligare öfverblicken af detta innehållsrika lif åt den, som vill skrifva en bok derom. Med undantag af, att prosessor Schweigaard förliden vinter led af en icke alldeles lätt lunginflammation, åtnjöt han en berghelsa under de 35 är, han verkade såsom universitetslärare sjukdomen ansågs häfd, och ingen anade, att något sattades S. förrän Lördagen den 29 Januari. Man kunde dagligen se honom spatsera från sitt kontor i banken, hvars af storthinget utnämnde administrator han var, tillsammans med tvenne köpmän; härifrån tog han en tur rundtomkring broarne och kunde här, säsom gammal sjöman, länge stå och med glädje betrakta ett eller annat vackert fartyg. Djupt nedtryckt i anledning af sin hustrus 2:ne dagar förut timade död, hemkom han i Lördags från sin vanliga spatsertur och utbrast, i det han betraktade hennes lik: , Ack, att jag finge hvila vid din sida! Och hans önskan blef uppfylld. Påföljande dagen intog han middag hos sin svåger, advokaten Homann, och yttrade då, att han ej kunde förstå hur det skulle vara möjligt för honom att lefva ensam. I verkligheten var S., oaktadt i hela sin offentliga verksamhet och sin vetenskap en decideradt praktisk man, uti det dagliga lifvet, trots sin kraftiga och vackra personlighet, så naiv, älskvärd och opraktisk som ett barn, så att hans hustru, med hvilken han lefvat tillsammans i 35 år, måste styra och ställa om allt i huset. Hon var hans ungdomskärlek, 6 år yngre än han, dotter till distriktsläkaren Homann i Krageröe och dog i Thorsdags, efter många års sjuklighet, af ett slaganfall. Professor Schweigaard befann sig i Söndags icke väl. Han hade dagen förut kännt några smärtsamma stygn i bröstet och åkte på aftonen hem. Under natten yrade han, men mådde på Måndagsmorgonen så mycket bättre, att hans andre svåger, doktor IIOmann, antog all sara för någon sjukdom nu vara förbi. Han qvarblef dock i sängen hela dagen, och oaktadt läkaren ansåg det för öfverflödigt, öfverenskom han dock med advokat Schweigaard, professorns enda barn, att de ömsevis skulle vaka hos den sjuke om natten. Frampå morgonen lemnade doktor Homann professorn och tillkallade sonen. Denne tyckte sig genast spåra en märklig förändring i fadrens ansigte, och då han förskräckt lät återkalla läkaren, hade fadren redan aflidit, lugnt och utan dödskamp. — Obduktionen utvisade, att hjertat hade brustit, hvilket man antog ha förorsakats af de sista dagarnes djupa sorg, men dessutom befanns det, att flera af de stora blodådrorna kring hjertat börjat förbenas, så att hans återstående dagar i alla händelser ej kunnat bli många. Under loppet af förmiddagen blef den oväntade sorgeposten bekant i staden och flög med telegrafen öfver hela landet samt gjorde öfverallt ett gripande intryck, ty Schweigaard var känd af alla och Norges populäraste man. Ja, så stor ansågs ösverallt denna förlust, att det syntes svårt att fatta, hur det offentliga lifvet skulle kunna gå sin gång, om denne man, till hvilken nationen i så många år blickat upp såsom till sin förste medborgare, nu skulle saknas vid arbetet. — En man sådan som Schweigaard födes icke hvarje århundrade inom en nation, och så långt. går aktningen för horom, att många äro böjda att anse honom för ett speciellt himlens sändebud, som skulle reda chaos samt bana väg i vårt land och som nu plötsligt gick bort, då hans arbete hunnit så långt, att andra kunde följa i hans fotspår. Det säkra är, att han just blef mogen attinträda i vårt offentliga lif då parAAAggnni — r att föra afeng cEFA mat bst kolrana vr