Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1870, sida 2

beträffande andra hufrudtiteln (Justitisedepartementet), en anmärkning mot dels stadgandena rörande försvarslösa, dels de i allmänhet alltför långa fängelsestraffen, hvilka vållade staten stora kostnader. H. exc. justitiestatsministern ansåg brottmålslagstiftningen ej höra till statsbudgeten, och har utan tvifvel deri haft fullkomligt rätt, enär det i förra fallet gäller långt vigtigare saker än kostnaderna, ty frågan rör samhällets trygghet och den enskiltas rätta behandling ur kriminel synpunkt. Men statsbudgetens förberedande granskning gifver dock en otvungen anledning att äfven beröra vissa delar af lagstiftningen, såsom ock riksarkivarien Nordström anmärkte, i det han, sävidt man kan döma af de korta referater, som vi återgifva på ett annat rum i dagens blad, äfven ingick i granskning af vår brottmålslagstiftning, med särskild hänsyn till latitudsystemet. Vi hemta häraf anledning att fästa uppmärksamhet vid några förhållanden på detta område, hvilka böra allvarligt beaktas, och detta ej blott ur synpunkten af fångvårdens stora utgiftsstat, utan ur humanitetens och rättvisans. Framställningen ansluter sig till hyad vi förut anfört rörande försvarslöse. Om man vid ett besök i härvarande strasf-fängelser vill göra sig något underrättad om straff-fångarhe, deras brott och deras straff, så mötes man genast af den öfverraskande uppgiften, som i cellfängelset är antecknad på en tafla vid hvarje cell, att alldeles samma brott finnes belagdt med helt olika straff. När man, förvånad, närmare efterforskar detta förhållande, så finner man att olikheten väsentligen beror af olika domstolars uppfattning och praxis, ehuruväl äfven samma domstol har understundom dömt till olika straff för samma brott, utan att handlingarne gifva deröfver någon förklaring. Så finner man istraff-fängelset för qvinror den ena dömd till 2 års straffarbete för alldeles samma brott, som ådragit hennes kamrat 4 å 5 års liknande straff. Då den ena brottslingen talar vid den andra, skola de icke kunna undgå att erfara denna olikhet och finna rättvisans utöfning mycket godtycklig. I förbigående må anmärkas, att dessa brott — dödande af foster och detsammas läggande å lönn m. m. — synas vara belagda med allt för lång strafftid, i jemförelse med andra brott. I cellfängelset möter man sådana olikheter som 1:a resan stöld straffad med 2 till 6 månader; andra resan stöld den ene 6 månader och den andre 2 år; 1:a resan stöld med inbrott den ene 1 år och den andre 2 år, 0. s. v. Efterforskar man grunderna till dessa olikheter, finner man dem väsentligen bero derpå, att när Göteborgs rådhusrätt tillämpar lagen efter dess lägre straffkategorier, så tillämpar Askims och Säfvedals häradsrätter i allmänhet lagen efter de högre. Så har t. ex. Askims häradsrätt dömt en eländig vase, som varit bettlare, till 2 års straffarbete derföre att han, i sällskap med en kamrat, bröt upp låset på en roddbåt och rodde öfver sjön, om i afsigt att tillgripa båten eller ej lemna vi osagdt. Mannen förefaller ytterst oskadlig och borde snarare tillhöra fattigvården än fängelset. Mest anmärkningsvärdt är i detta hänseende ett fall, som inträffade i början af 1868. Af tvenne (eller flere) personer gripna för 1:a resan stöld på olika tider, dels med, dels utan inbrott, dömdes den ene af Säfvedals häradsrätt till fyra (säger 4) års straffarbete, och den andre, som till kamratens brett dock fogat ännu en stöld, af Göteborgs rådhusrätt till siraffarbete på ett år och 9 månader. Såsom ett bevis på samma häradsrätts förkärlek för de höga straffen må anföras, att der dömdes en man — en vild sälle — för knifskärning till 3 års straffarbete, hvilket dock, på mannens anförda besvär, af Uöta hofrätt nedsattes till 1 1 år. Att latitudsystemet hvilar på en riktig princip, vilja vi ingalunda bestrida, emedan samma brott kan vara begånget under högst olikartade omständigheter; men det är likväl en betänklig sak, när olika domstolar infört en så skiljaktig praxis som den här antydda. Det vill synas oss, som borde en straffbestämmelse vara den normala, och att när domaren finner sig föranlåten att deri göra lindring eller skärpning, så borde orsakerna derför i utslaget anföras. Det vore i öfrigt justitize-kanslern och justitig-ombudsmannen värdigt, att vid sina inspektioner undersöka dessa förhållanden och söka åvägabringa en större enhet i lagskipningen. Det är emellertid alldeles gifvet att den domare, som använder de strängare prin