vara af likere folk, får du allt bålla till goa att vara bror med Per Håkansson, för här ä ingen ätskilnad, kantänka; och inte vet jag alls, att du Vv bättre än jag, för du får allt ta i och arbeta här, du också. Många vilja i sådant tal se ett bevis på buru råbarkad och dum vår allmoge är i jemförelse med andra nationers. Må så vara. Men närmaste skulden härtill återfaller dock alltid på de s. k. bättre klasserna hemma i Sverige, — possessionater, bruksegare och prester m. fl. m. fl. — hvilka, med högst tå undantag, i alla tider bemött de dem nderlydande på ett alltför högdraget, ja, rent af föraktligt sätt. Den, hvilken, såsom jag, varit i tilfälle att iakttaga huru, t. ex. på våra större jernbruk, t. o. m. den yngste bokhällarpojken kan opåtaldt dua, skymfa och handgripligen misshandla gamla aktningsvärda gråhårsmän bland godsets torpare och arbetare, han måste finna det helt naturligt att allmogens, i okunnighet och balf träldom uppfödda söner, som vid ankomsten hit se sig genast insatta i alla en fri och sjelfständig menniskås rättigheter, uppträda just så, som ofvan omtaladt är, och icke annorlunda. Det är glädjen öfver den vunna friheten, blandad med harm öfver att så länge hafva blifvit behandlade såsom slafvar — det är, med ett ord, den hittills undertryckta, men nu med ens till fullt lif väckta känMN af eget värde, som på detta sätt gifver sig uft. Det inbördes förbållandet mellan svenskarne i Chicago — det gör mig ondt att nödgas omtala detta — tycktes vara allt utom godt. Afund, misstroende och en småsinnad förföljelseanda lyste fram öfverallt i stället för den broderliga endrägt, jag hoppats finna. — Meteorologiska observationer, marda under Jan månad.