Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1870, sida 2

spejande omkring för hvarje af dem, och ämnade fortsätta, då han tvärstannade och vände sig om. Ljud af spänstiga och hastiga steg, nästan som af en springande, nådde hans öra. IIan smög sig tätt intill en husknut, försigtigt sträckande bakom sig ena handen, hvari han höll något som liknade en hopknuten duk, men hvars innehåll måtte hafva varit af en egen art, ty midt under hans hand, när han någon gång upplyfte densamma, visade sig en liten ljusring. Den springande kom hastigt närmare. Det var en skepnad något kortare än der vid husknuten, men mjukare till sina former och rörelser och med ett mera upprätt hufvud. Mannen vid husknuten skyndade genast fram, och båda tycktes icke blott känna hvarandra, utan hafva stämt möte med hvarandra, om icke just på den fläck, der de nu möttes. — Trångt i portgången, Udd — sade med dämpad röst den skepnaden, som sist uppträdt — spionen höll på att stänga vägen, men, S:t Brita dess pris, slottet har mer än en utgång... Hurudant är sarvattnet, Udd... komma vi fram i natt? — Jag menar det — hviskade den andre skepnaden, som kallades Udd — en svala har, som det ser ut, suttit der hela dagen, och hon har nu flugit sin kos, men en annan svala har kommit i stället, och hon sitter der nu...! — Och denna svala är...? — Det är han! — blef Udds svar, med en högst egendomlig betoning af ordet: han. En stunds tystnad inträdde, hvarunder den kortare skepnaden tycktes öfverväga något inom sig. — Hvad menar du Udd? — frågade slutligen denna skepnad, och ögonen blixtrade hemskt under den mörka öfver pannan neddragna hufvan. — Jag menar, att skatten synes komma att kräfva blod! — svarade Udd långsamt och entonigt, hvarpå det åter blef tyst för en stund.