Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1870, sida 2

Hvad som mest tynger på dessa är likäl bötesförvandlingarne, hvilka tagit den omfattning, att derest ej rättelse deri snart vinnes, skola vi ofördröjligt behöfva myccet öka antalet af våra fängelser. Af den redan i Handelstidningen införda uppgiften från härvarande länscellfängelse, har man erfarit, att af de 1,645 fångar som under 1869 varit i detta fängelse intagna, hafva ej mindre än 890 sutit der på grund af bötesförvandling, eller, såsom man säger, ,sutit af böterna. Anledningen härtill ligger deri, att i den stund böterna blifvit höga, så föredraga personer att , sitta af dem, äfven då de möjligen kunde betala. IIade bötesbeloppet varit lägre, så hade helt visst stora kostnader här besparats på fångvårdsstaten. Ibland dessa bötesförvandlingar äro några fall ganska upprörande, nemligen de som röra försummad inställelse vid beväringsmönstringarne. I våra skärgårdar kan, mången gång, en fiskareyngling omöjligt inställa sig vid en sådan mönstring. Genast dömes han till 10 rdrs böter, och då han icke kan betala detta belopp, föres han på! fångkärra flera mils väg till Göteborg, för att afsitta böterna med 3 dagars fängelse. Under förra året förekommo 46 sådana fall, och i år hafva redan ett tiotal beväringsynglingar invigts i värnepligtens utöfning med cellfängelse. Man kan beräkna att hvarje sådant fall kostar staten 40 å 50 rdr. Vi inse alltför väl, att något straff bör finnas för försummad inställelse vid ifrågavarande mönstringar, men någon urskiljning borde dock användas vid deras ådömande. Om förvandlingen i fängelse uppå det sätt, som saken nu utföres, förmedelst fångtransport, vilja vi ej orda. Det låter sig ej förneka att ju, på detta vis, lagarne och detas tillämpning af försummelser och obetydliga förseelser skapa brott. Det är att köpa, den s. k. ,ordningen till ett för högt pris. Och det är ej blott ekonomiska förluster, som samhället härmed ådrager sig, utan något långt svårare, ja, kanske mer än en gång blodskuld. Vi äro öfvertygade, att ingen skall känna denna sak djupare och smärtsammare än den närvarande ädle och humane chefen för justitiestatsdepartementet. Om också tillfället att nu framkomma med detta ämne icke varit det rätta, så är det dock nyttigt att saken kommit på tal. Det finnes dock äfven andra omständigheter, som här böra beaktas, t. ex. ransakningstiden, hvilken nu kan mången gång långt öfverskrida strafftiden. Öch nu drabbas en person alldeles oskyldigt af en sådan häktning i och för ransakning. Är då staten, hvars säkerhet föranledt och, i viss mån, berättigat häktningen, icke förpligtad att gifva ersättning åt den, som befunnits oskyldig? Vi anse att denna sednare fråga måste ovillkorligt besvaras med ja, men saken är afför stor omfattning och betydelse att kunna här mer än flyktigt antydas.