Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1870, sida 2

för personalens ölning och för händelse af fredsbrott. Excellensen De Geer, som upptog till besvarande de af grefve Hamilton uttalade åsigter och önskningar berörande andra hufvudtiteln och synnerligast möjligheten att genom förändringar i lagstiftning och lagskipning minska fångvårdsanslaget, tillkännagaf att en revision af försvarslöshetslagstiftningen var under beredning och att han hoppades att dervid skulle tillses, att de anledningar till orättvisor, som kunde förefinnas i nu gällande författning, skulle blifva undanröjda. En klass af menniskor komme dock alltid att finnas, hvilken måste hållas till arbete under tillsyn, och så länge ej arbetsinrättningar kommit till stånd i länen, kunde man svårligen motse någon minskning i statens kostnader för ändamålet. Hvad de långa fängelsetiderna anginge, erinrade han, att vi redan före nya strafflagens införande tillämpat latitud-systemet i flere under den närmast föregående tiden antagna nya lagar, och att fängelsernas öfverbefolkning således måste hafva andra orsaker. Han bestred dock ej att fängelsetiderna kunna vara för långa, och han motsåg deras förkortande i samband med den fortgående förmildring af straffen, som vore ett gemensamt drag för alla länders lagstiftning. Då emellertid tillixten i fångantalet egt rum från medlet af 1867 till medlet af 1869, fann han orsakerna dertill hufvudsakligen i de under denna tid inträffade svåra år, nöd och dåliga affärer, och hoppades att med orsakerna äfven verkningarne skulle upphöra. Fångvrårdskostnadernas stegring hade likväl cke ensamt härrört at det ökade fångantalet, utan äfven af de höga lifsmedelspriserna. Med afseende i allmänhet på möjligheten att åstadkomma en minskning i utgifterna. på detta område, uttalade hans exc. den förhoppning, att statsutskottet ej skulle använda denna budgetsfråga till en lagstiftningsfråga. Tan ansåg nemligen att representationen ej borde taga initiativ i dylika frågor innan de erhållit den erforderliga beredningen, som för dem vore behöflig och öflig. Hr Hazelius invände hufvudsakligen mot grefve Iamiltons åsigt om besparingar på beväringsanslaget genom att öfva en mindre styrka väl, att detta nog vore militäriskt rätt, men att det deremot ur medborgerlig synpunkt vore af vigt att man öfvade alla. Förslag hade varit framstälda i den antydda riktningen, men strandat på obenägenhet mot lottning, som vore den enda utvägen att uttaga dem, som skulle öfvas, då man ville inskränka öfningen till ett mindre antal. Kammaren egnade, yttrar A.-B., icke synnerlig uppmärksamhet åt talarens vidlyftiga framställning, och lika litet lyckades det grefve v. Platen att vinna allmännare uppmärksamhet för hans ganska utförliga bemötande af hvad som blifvit anmärkt rörande 5:te hufvudtiteln och dess besparingar. Frih. A. C. Raab var i detta hänseende föga lyckligare, då han utvecklade sina åsigter emot bränvinsskattens och bevillningens höjande och om möjligheten att fylla statsbristen genom accis på tobak samt tull på kaffe, socker, hvete och hvetemjöl samt genom förhöjning af stämpelafgiften. Han förordade dessutom åtskilliga besparingar, påpekande isynnerhet slöseriet att utgifva 181,000 rdr om året för kartverk, och den väl dryga utgiften af 60,000 rdr för konsulatet i London, som han ansåg kunde bättre användas, om den fördelades på flere orter i England. Hr Nordström åhördes deremot med spänd uppmörksamhet, då han i ett ganska märkligt anförande utvecklade sina åsigter, till en början om det fullt konstitutionella deri, att representationens medlemmar vid den preliminära debatten om budgeten yttrade sig om olika ämnen och framställde sina önskningar i afseende på de olika intressen, som låge dem om hjertat, och då han sedermera för sin del begågnade detta tillfälle att uttala de stora betänkligheter han hyste mot den utsträckning vi gifvit åt latitudsystemet, under det vi lemnat domstolsorganisationen oförändrad, saknade jury och läte den ende dömande personen vara på samma gång ransakare och domare. Hr Tornerhjelm yttrade sig emot bevillningens och bränvinsskattens höjande. Hvad de militära frågorna angick tycktes han anse all beväringsöfning onödig och angeläget endast att väl utbilda den stående armåen. Hr v. Geijer fann rådligast att, såsom regeringen föreslagit, anlita både den direkta och indirekta beskattningen för att fylla statsbristen, men trodde att man, i stället att höja bränvinsskatten, borde lägga skatt på försäljning af tobak. I afseende å beväringsöfningarne var han af samma tanka som grefve Hamilton, åberopande till stöd för sin mening ,en broschyr, som blifvit mycket läst inom armåten, som deraf bildat sitt omdöme. Hr Reutersvård skulle ej haft något emot att höja bevillningen, om den utginge rättvist, men detta vore ej förhållandet. Nu förordade han anlitandet at indirekta skatter, men ville ej höja bränvinsskatten, utan sådana tullafgifter, genom hvilka man ej råkade i kollision med franska traktaten. Hr Wallenberg yttrade betänkligheter mot den från några håll uttalade åsigt, att vid fastighetsbevillningens åsättande afseende skulle fästas derpå, att egendomarne voro skuldsatta. Ansåg för öfrigt, att om nya skattetitlar blefve behöfliga. borde regeringen framlägga förslag om sättet för deras upptagande. Detta skulle ej förnärma folkets sjeltbeskattningsrätt. Slutligen förklarade han sig anse det stridande mot konstitutionelt skick, att ett statsråd utan ringaste anledning afginge, på sätt sjöministern Thulstrup gjort, dagen före riksdagens öppnande. Grefve Mörner yttrade sig derefter vidlyftigt om flera punkter af statsverkspropositionen och grefve H. IIamilton upptog i ett längre anförande. för hvilket vi nu icke hinna redogöra, till besvarande de mot hans första anförande gjorda anmärkningar. Utrikesministern grefve Wachtmeister yttrade, att frågan om generalkonsulatet i London vore den vigtigaste sedan han tillträdde sitt embete; han vore derför tacksam att ha fått tillfälle redan i riksdagens början att yttra sig derom. Hvem som kände de höga lefnadskostnaderna i London måste medgifva, att för en generalkonsul 24,000 rdr ej vore för mycket. Ej heller vore öfriga aflöningar och andra kostnader — i hvilka inginge hyra för lokal i en mycket dyr trakt, ersättning åt dyra juridiska biträden, resekostnader m. m. — för högt tilltagna. Hvad åter anginge frågan om aflönade konsulater på andra punkter än London, så bindrades åtgärden deraf, att tillgångarne ej räckte till. För öfrigt kunde man ju ej utan vi