Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1870, sida 2

och som natten är sarligare än dagen, så vill jag sjelf göra nattvakten. — Bittre dock för oss båda, tror jag, om det blifver tvärtom, junker Nils . . . jag är mera van vid mörkret, än I ären det!... — Det blir, som jag har sagt — återtog Nils med fasthet, — du måste taga plats i midtrummet deruppe under dagen, och jag vill sitta der under natten ... Se så, Brodde, fort upp med dig, jag skall draga försorg om, att du ej skall behöfva hungra deruppe! Skakande på hufvudet och med bekymmersam uppsyn gick Brodde till tornet. Nils följde honom och visade hvar han skulle taga plats, men gick sjelf upp för stegen till den öfra omgången och dröjde der en stund. Efter återkomsten derifrån ned i rummet, der Brodde befann sig, tillsade han denne att icke af någon anledning aflägsna sig derifrån, hvilket denne lofvade. Nils tillbringade hela förmiddagen med att vandra omkring slottet, och han höll skarpt öga på alla, som begåfvo sig in eller ut. En gång tyckte han sig se en blårock, som lifligt påminte om krämarsvennen från Kalmar, men han kunde ej urskilja hans anletsdrag, och det fanns dessutom så många blårockar i den stora staden, att han mer än en gång funnit sig bedragen, då han trott sig göra samma upptäckt som nu. Blårocken hade framskjutit bakom ett af de höga husen midt emot slottsporten, som var anbringad i det höga tornet ,,Blacken. I samma ögonblick, som Nils trodde sig hafva sett den blåklädde, kom ut från tornet i Blacken en hög skepnad, grönklädd, men med brun mantel, och, ehuru han hade ett hufvudkläde under hufvudbonaden alldeles likt det som den brunklädde svennen begagnat och i mycket påminnande om den ringbrynja, som riddarne plägade bruka under hjelmen och som från denna nedföll omkring hals och skuldror, lemnande endast ansigtet bart, röjde han