Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1870, sida 2

till gäng och åtbörder en viss likhet med den skrattande riddaren. Han gick hastigt öfver platsen framför slottet och försvann i samma hörn, som den blå visat sig. Nils kunde ej annat än le för sig sjelf, när han tänkte på huru lätt man kunde låta bedraga sig af utseendet. Vid middagen infann han sig sjelf hos Brodde i tornet. Ingen hade varit der, och Nils aflägsnade sig åter och intog sin plats vid slottet. Men på qvällen, när han infann sig i tornet för att aflösa Brodde, fick han till sin förundran höra, att någon hade varit der, och att denne någun hade varit klädd som en krämarsven från Libeck i blå långrock. Utan att afbida någon fråga berättade Brodde utförligt om blårockens besök. — Han ville gå dit upp — sade han — men då jag sade: stopp, så drog han på munnen åt mig och blef stående och frågade: hvarför icke? . och då sade jag, att någon hade förbjudit det, och att det icke fick ske, sade jag. Har denne någon varit deruppe sjelf i dag? frågade han åter och såg belåten ut, då jag svarade ja, och så frågade han ytterligare, om någon annan hade varit der sedan, men då jag sade honom, att det icke kunde ske, så länge jag var der, så drog han åter på munnen och gick sin väg igen ... Det varingen af dem, som voro här i går qväll, det var det icke. — Det är godt — genmälte Nils — nu skall jag intaga din plats och du kan gå hem! Brodde gick och Nils hörde ljudet af hans steg blifva allt mattare, då de plötsligt liksom stannade, tilltogo igen i styrka och hastighet, tills de åter tydligen förde honom upp i tornet. Snart såg han också det trofasta ansigtet skymta i dörren. — Herre, herre — hviskade han med andan i halsen — den ene af de två lurar här nere! — Den ene af de två... du talar otydligt, Brodde... hvem skulle lura på mig... har jag icke sjelf nyss gått gatan fram?