Uppe i tredje våningen af tornet satt Nils Bosson, uppmärksamt lyssnande till hvarje ljud. Ett sparsamt ljus silade sig in genom dörren från de sex skotthålen i den yttre omgången, men det var så svagt, att han ej kunde urskilja väggarne i rummet. För hans inbillning var det som om dessa väggar trädde allt längre tillbaka och som om han till slut befunnit sig ensam på en fast punkt midt i den vida rymden, så att jorden med sitt buller var långt under. hans fötter, medan stjernorna vandrade ofvanom hans hufvud. Till slut tyckte han sig sitta liksom på en tornspira, omkring hvilken hans morfader spändt sitt guldhalsband, och han såg, huru det lyste och glindrade för menniskorna dernere, och huru de äflades att komma dit upp och vinna det, ehuru det icke lyckades. (Ferts.)