Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1870, sida 2

ällits genom uthyrande af jernvägsmaeriel till Uddevalla —Venersborgs—Herrjunga-jernvägen, hvilken inkomst under edan angifna år uppgått till följande icke betydliga belopp: år 1866 rdr 6,237: 39, 1867 ,, 15,846: 61, 1868 ), —2,733: 50, 1869 1,884: 54. .Borås Tidning yttrar, att ,numera ära ej några betydliga extra inkomster ara att påräkna, enär Uddevalla—Vetersborgs—IIerrljunga-banan nu troligen örsett sig med tillräckligt egen materiel. lidningen antager dock, att , detta sannoikt ej kan vara någon förlust för Boråsvanan, då troligen hyran ej mer än nätt och jemnt motsvarar slitningskostnaden. Trafikinkomsten har emellertid, såsom man af ofvanstående finner, allt jemt stisit, men detta har dock endast varit falet med varutrafiken, då deremot persontafiken med hvarje år nära nog minskats, hvilket man finner af följande tablå : Passagerare. Gods, ctr. År 1863 26:767. 84,513. 1Sö4 55,329. 229,132. 1865 32.282. — 388,749. 1866 189986. 336.028. 1867 17.868s. — 400,865. 1868 8099. 475,343. 1869 15,837. 150,135. Orsaken till detta förhållande, aftagandet i passageraretrafiken, tror tidningen härleda sig deraf, att en mer och mer utvidgad landthandel, genom hvilken allmosen på landsbygden kan till stor del få sina behof uppfyllda, alltmer gör serskilda resor till staden obehöfliga. — Af tidskriften ,, Läsning för folket har 3:dje hästet af innevarande ärgång utkommit, innehållande: Gammalnordiska drag, tecknade med ledning af IIåvamål; Berättelsen om en moder; Ritkonsten för alldagligt bruk; Också en arbetareförening. (Ur ett föredrag af Rasmus Nielsen i Kristiania arbetaresörening den 6 Oktober 1867); Silkesodlinsen och eksilkesmasken; Bokföring och statistik; Några minnen från en färd i Sorunda; Några ord om vår hednatids handtverkare; samt Så går det vid processer. — Svenskarne i Amerika, GöteborgsPosten för i går innehöll ett intressant bref från Amerika, hvarutur vi taga oss friheten återgifva följande: Genast vid ankomsten till Chicago och ehuru förd af ett tåg, med hvilket högst sällan några emigranter bruka anlända, möttes jag af en hel svärm s. k. ,runnare (runners), hvilka, fastän af olika nationer och talande olika språk, dock tycktes hafva ett ord gemensamt: landsman. Gekom att smeka den ankommande fremlingens öra med detta, i vanliga fall så välklingande namn, tro de sig säkrast fånga honom i sina nät. Tilltalad på svenska af en bland dessa, frågade jag honom på samma språk efter den gata (Chicago Avenue), vid hvilken rum på förhand blifvit bestäldt för mig — och nu var min dom gifven. — Landsman! — ljöd det från minst tio munnar — Kom med mig! ... Nej, följ mig! ...,.Åh, tro inte på honom, landsman; han har slagit ihjäl två svenskar i somras ... Nå, än du sjelf då! Hur många har inte du rånat, skurk! — , Hör hit, landsman! Landsman! — skallade det efter mig långt sedan jag ändtligen lyckats att med min nattsäck, den man flera gånger under striden om min person sökt rycka ifrån mig, komma utom bangården ut på gatan. — När dessa uslingar kunde drifva sin oförskämdhet så långt mot mig, som dock uppbjöd all min förmåga att genast på det bestämdaste öfvertyga dem om, att jag var dem alldeles för slug, kan jag lätt föreställa mig, huru nästan omöjligt det måtte vara för den stackars med emigranttågen anländande, eufaldiga svenska allmogen att komma helskinnad ifrån dem. Ju närmare jag nalkades min blifvande bostad, desto oftare öfverraskades jag af att höra svenska, nästan uteslutande svenska talas af mig mötande och förbipasserande personer. Men varnad af sammanträffandet vid banstationen frågade jag ingen efter den svenska familj jag sökte, utan föredrog att titta in i ett svenskt .,boarding housc, som enligt skyltens utsago förestods af Å. Eriksson, men i hvars värd jag igenkände ingen annan än den bekante Stockholms-Kastenhofs-källarmästaren Knut Inbom, likväl först sedan han ropat mig vid namn. Hit flyktade goddags-piltars utsenom en ganska hård skola, och såväl ban som bans hustru måste ännu för sitt dagliga uppehälle kännas vid uppoffringar och ansträngningar af många slag. Sedan jag ändtligen funnit mitt herberge, begaf jag mig samma afton helt allena ut på ett ströftåg i den del at staden, der, som man sagt mig, svenskar utgöra största delen af befolkningen. Denna uppgift fann jag också tillfullo bekräftad, ty på hvilken krog — (biersaloon) — jag än inträdde, såg jag inga andra gäster än landsmän; och af dessa voro de flesta gedigna bonddrängar, vestgötar och smålänningar, hvilka, framför att gifva sig i tjenst hos farmare på landet, föredragit att qvarstanna i Chicago, der på sednare tider varit lätt att erhålla gatläggningsarbete. Många stridiga känslor uppväcktes hos mig vid anblicken af denna mängd arbetsföra och kraftfulla svenska ynglingar, hvilka under flitigt pokulerande och spel med kort och tärning tycktes finna sig blott alltför väl i sitt öde. Såsom något ganska anmärkningsvärdt vill jag omnämna en hos dem alla framspringande, till högsta oförskämdhet gränsande äflan att, om jag så får säga, trycka ned till sig hvar och en i deras närhet kommande landsman, hvilken de misstänka vara dem öfverlägsen i intelligens och bildning. — ,Här i landet, — huru många hafva icke tillropat mig detta, utan att jag genom mitt bemötande uppfodrat dem dertill! — ,.här i landet ä vi lika goda allihop, ser du ... Amerikanaren säger ,du, och det gör jag med ... Här sinnes inga herrar, förstås; och fast du, gubevars, ska RRnnnnnnnn Ått dröja båtar söga — sade derpå den A: 3 6 J D