Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1870, sida 1

tiden vid Drottninggatan, det är sannt. men i allmänhet nåjde man sig med honingslägenheter, som nu för tiden skulle anses nedsättande för en representants värdighet. Riktigt snygga rum, isynnerIhet de som hade nyss hvitlimmade tak, hyrde man för några decennier sedan ej gerna ut åt riksdagsmän, enär folkombuden då för tiden gjort sig kända för att ligga på rygg och grunda på sina motioner, naturligtvis med pipan i munnen och med taket till spottlåda. Men det är nu längesedan. skulle jag ur mina gamla portföljer draga tram några porträtter från den tiden, fick man se helt andra figurer, än dem jag möjligtvis i år kommer att teckna från kamrarnes läktare. Det är min afsigt att då och då bjuda Ilandelstidningens publik på några sådana silaouetter af ,grupper och personnager inom riksdagen. Nu talar man mest om baron Bildt, öfverståthållaren, hvilken i förra veckan hade en fin middag och dervid höll ett fint tal. Baron Bildt har just icke varit särdeles populär i Stockholm. Ilan är konungens man, har man sagt, mer än kommunens, och man har kanske hatt rätt i det påståendet. IF. d. adjutanten hos konung Oscar, förste adjutanten hos vår nuvarande konung och den sistnämndes favorit, har generalmajoren, frih. Bildt vändt sin håg mer åt hofvet och konungagunstens kultiverande, än åt de triviala bestyren med Stockholms stad. Ilan har dock icke släppt efter ordförandeskapet hos hufvudstadens kommunalråd, hvilket, såsom bekant är, helt nyligen sjelft förklarade att detta var i sin fullkomliga ordning. Under det frågan härom diskuterades inom pressen och hos allmänheten, hade ösverståthållaren otvifvelaktigt tillfällo att orfara, hvad han kanske förr ej tänkt på, att hufvudstadens nuvarande styresman bra litet verkat för denna stads intressen. Om jag skulle säga min enskilda tanke, så tycker jag att hufvudstadens egna inneränare borde i främsta rummet sjelsra söka att göra något och ej sitta och vänta på att all god gåtva skall komma ofvanifrån. Men, alltnog, baron Bildt tyckes hafva kommit att tänka på, det han möjligtvis borde visa sig litet mer intresserad, och han begagnade första passande tillfälle att hålla ett tal. Hvarje år bjuder han stadsfullmäktige på en fin middag. Jag förmodar att han bjuder alla, fastän alla icke komma, åtminstone var baron Johan Liljencrantz icke förlidet år närvarande på en dylik middag. ÅÄtt han icke i år infann sig, kommer väl af nämnde hufvudstadsrepresentants (inom kommunalrådet och nationalrepresentationen) dåliga helsotillstånd. Värden på ifrågavarande, så att säga, olsiciela middag föreslår naturligtvis en skål för Stockholm, hvilken tömmes under jubel. De nästföregående åren har den skälen visserligen burit vittne om de mest välvilliga tänkesätt, men gått föga utom frasernas område. I år var det annorlunda. Nu förklarade stadens styresman, att något måste göras för att Stockholm skulle kunna icke allenast återgå till den höjd, som det en tid intog, utan äfven gå framåt. För att detta skulle ske, måste Stockholm vara en hufvudstad annat än till namnet, en handelsplats af första rangen. Godt! Men huru skall detta åstadkommas? Skola vi söka skaffa oss nya handelsområden? Nej, säger öfverståthällaren i Stockholm, ,, vi begära endast att de som vi ega, som naturen sjelf gifvit oss, ej måtte oss frånröfvas genom åtgärder lika skadliga för oss, som för hela landet. Vi begära endast rättvisa. Det är minsann ord, och inga visor. De ,, åtgärder, hvilka, enligt baron Bildts nurarande åsigt, äro, lika skadliga för oss, som för hela landet, är vårt hittills följda jernvägssystem, ,som dragit all handel direkte mot vestern, under det man glömt att östern är den stora naturliga marknaden för alla våra förädlivgsprodukter.! IlIela den svenska handeln har således fått en minskning, menar baron Bildt. — Det! ir kanske ej fullt riktigt att fråga Göte-! borg, hvad det samhället tänker om ett sådant påstående, ty det kunde möjligtvis anses part i frågan; men man torde I Anser I