Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1870, sida 1

A 3. Krämarsvennerna. Un dag i Juli månad befann sig vid stranden något söder om Kalmar slott och utanför stadsmuren en man, hvilken att döma så väl af hans drägt som den omständighet att han ständigt höll blicken riktad utåt sjön, som om han väntade ella hade uppsigt öfver något skepp, var en krämarsven. Det var en lång, mager man, klädd i en mörkbrun fotsid rock af något tunt tyg, omspänd om lifvet med en gördel, hvarvid hängde en skinnväska, en Jäderslida, hvarur uppstucko ett par pennor och skaftet af en knif. Under den svartgrå hatten, som i det närmaste liknade vår tids sommarhattar, bar han en duk af samma färg, och denna omgaf nacke och hals samt betäckte ansigtet på ömse sidor. Framtill under hakan var hufvudduken ostyckad, så att den kunde dragas upp öfver munnen eller skjutas ned. I detta ögonblick var den uppdragen både under hakan och på ömse sidor om ansigtet, så att knappast mer än ögon och näsa syntes. Det var tydligen för den häftiga blåstens skuld, hvilken våldsamt piskade stranden och lekte skräddare med den långe krämarsvennen, i det han pressade den fotsida kjorteln så tätt intill hela hans kropp, att man kunde se både svängningen vid lifvet samt armens och benets rundning så väl öfver lår som vad, — allt utvisande att mannens styrka icke borde mätas efter hans lemmars ringa vidd. Ett nykommet fartyg hade nyss kastat ankar, och det var företrädesvis på detta, som svennen hade sin uppmärksamhet spänd, så spänd till och med, att han icke hörde stegen af en annalkande, förr än denne var alldeles inpå honom. Då vände vände han sig åt sidan, men hann ej göra någon fråga, utan tilltalades af den sistkomne, hvilken till utseendet likaledes var en krämarsven. Ilans